Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prins Harry och Falstaff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin latin, under det att fredsdomaren i Muntra Fruarna gör sig
löjlig just genom sin okunnighet. Den förre karaktäriseras rik»
tigt af Falstaff såsom en narr, som visserligen bara är skinn och
ben, men som det oaktadt skryter med sin ungdoms galenskaper.
Men om dem talar fredsdomaren i Muntra Fruarna icke, utan
är helt enkelt en ganska ledsam och mycket dum narr. Karak»
tärerna i öfrigt äro knapt mera än skizzerade, och några nya
förvärf har Shakspere ej med dem gjort. Icke ens de båda hjäl»
tinnorna äro tecknade med någon större kraft, och den franske
doktorn är snarast en karikatyr. Det hela är för öfrigt anlagdt
såsom en fars med intresset koncentreradt till förvecklingarna och
ej till karaktärerna.
Icke häller Henrik V betecknar något framsteg i karaktärsteck»
ningens konst, öfver hjältens gestalt faller det för mycket sol
och för litet skugga, och segraren vid Agincourt är oss därför
långt mindre sympatisk än den vilde prinsen på Eastcheaps»
krogen. Men jämförelsen får icke göra oss orättvisa. I den
unge konungen har Shakspere dock tecknat idealet af en engelsk
konung enligt samtidens uppfattning. Den engelska pariamen»
tarismen var då ännu ej uppfunnen — den utbildades ju först
efter Shakspere’s död under striden mot Karl I — och konungen
hade under Tudortiden genom sin personliga duglighet både
rätt och skyldighet att ensam styra landet. Men denne ideale
konung skulle tillika och i främsta rummet vare en folkets man,
med hjärta för dess väl, och det är detta drag, som kanske med
den största styrkan betonas i dramat. Till denna folklighet hör
ock den tjufpojksaktighet, som konungen ännu bevarat från sina
Falstaffsdagar, och t. o. m. natten före slaget vid Agincourt kan
han ej afhålla sig från ett dylikt oskyldigt skämt. Konungens
starka pliktkänsla, hans rättrådighet och ridderliga tapperhet äro
andra drag, som också komma fram, och i stort sedt torde Hen»
rik V kunna betecknas såsom Englands bästa chronicle»play, så»
som ett riktigt folkskådespel, med en sant folklig uppfattning.
Det är fyldt af en varm och stolt patriotism. Visserligen kunde
man hafva önskat, att framställningen af engelsmännens motstån»
dare varit mindre karikerad och mera ridderlig. Men opartisk»
het i dylika frågor är ännu i våra dagar ej så allmän, att vi
hafva rätt att stöta oss på Shakspere’s behandling af fransmän»
nen. Hufvudvikten i dramat lägges af honom själf så att säga
på den inre politiken, på sammansmältningen af de folk, som
— 182 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
