Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hamlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Horatio: Är detta landets sed?
Hamlet: Det är det visst.
Men fast jag är ett landets barn och uppfödd
Vid bägaren, så tycks mig bättre vara
Att bryta sådan sed än hålla den.
Ett sådant sus och dus oss skämmer ut
Bland andra folk i öster och i väster.
De kalla oss för drinkare och svin,
Och sådant griper, sanningen att säga,
Från våra höga, härliga bedrifter
Det goda namnets kärna och dess märg.
Så händer ofta ock med enskild man,
Att för ett otäckt lyte, som han har
Måhända medfödt — som han ej rår för,
Ty ej naturen välja kan sitt ursprung —
Till följe af ett blodets öfvermätt,
Som bryter ned förnuftets alla dammar,
Måhända ock af vana, som för mycket
Förskämmer goda seders vackra form, —
Att, säger jag, en sådan man, som bär
Ett enda lytes prägel — vare sig
Naturens färger eller ödets fläckar —
Blir ratad blott för detta enda fel,
Om ock han vore änglaren för öfrigt
Och ägde hvarje dygd, som ägas kan.
Ett kvintin dåligt skämmer ofta bort
Det öfriga utaf en ädel massa.
Genom situationen äro dessa utförliga reflexioner om drycken*
skapen på intet sätt motiverade, och man ser, att Shakspere en*
däst med en viss svårighet lyckats att få in dem på detta ställe.
Ett tydligt bevis härpå ligger redan däri, att skalden låter Ho*
ratio, som själf är dansk, fråga sin landsman Hamlet, om detta
var landets sed — något, som han borde veta lika väl som prin*
sen själf — och då Hamlet svarar honom, sker detta på ett sätt,
som om han hade att göra med en person, hvilken vore allde*
les obekant med danska förhållanden. Det, som särskildt väckte
Shakspere’s och alla resandes förvåning, var bruket att med ka*
nonskott och trumpetfanfarer beledsaga skålarna, och den dju*
riska dryckenskapslast, som då utöfvades i Danmark och på
hvilken kulturhistorikern Troels Lund ger så drastiska exempel,
syntes dem ytterst vidrig.
I en dagbok, som en resande engelsman, Mr. William Segar,
fört, heter det (d. 14 juli 1603): »På eftermiddagen gick konun*
— 264 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
