Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ty andra kvinnor mätta de begär,
Som de ha väckt, men hon uppväcker hunger
Ju mer hon mättar.
Och Enobarbus berättar, att han en gång såg henne hoppa
ett par steg på gatan, så att hon blef andtruten, men »så talade
och flämtade hon så ljuft», att det, som hos andra skulle hafva
blifvit obehagligt, hos henne blef en ny charme. Men samtidigt
är hon djupt vulgär. Hon slår sina tjänare, och då Antonius
gift sig med Octavia, skickar hon ett bud till Rom för att taga
reda på rivalens yttre — hårfärgen, ansiktsformen, rösten o. s. v.
Och efter dessa upplysningar bedömer hon Octavia så, som en
hetär skulle hafva bedömt en aktningsvärd kvinna. Hon bortslösar
en världs skatter, men är samtidigt mesquine. Då hon ögon*
blicket efter Antonius’ död såsom besegrad står inför Octavius,
lämnar hon honom med en storslagen geste förteckningen på alla
sina skatter: »allt jag äger, allt är taget upp förutom något smått.»
Men då den trolöse skattmästaren anmärker, att hon likväl be*
hållit nog mycket att köpa igen allt det andra, bryter hon ut
mot honom nästan såsom en vanlig slinka, och för Octavius,
som satiriskt erkänner, att han gillade hennes klokhet, förklarar
hon, att hon blott lagt undan litet bjäfs för att förära — Livia
och Octavia.
Ena stunden synes hon lidelsefullt förälskad i Antonius, i den
andra öfverger hon honom utan betänkande. Vid Actium flyr
hon af rent kvinnlig räddhåga, i Alexandria förråder hon honom,
därför att hon anser hans spel förloradt och tror på en svag
möjlighet att kunna fjättra segraren. Af fruktan för Antonius’
förbittring låter hon säga honom, att hon är död och att hen*
nes dödssuck endast gälde honom, men samtidigt befaller hon,
att man skall underrätta henne, huru han tagit hennes död. Och
dock är hennes kärlek icke förställning, hon är lidelsefullt fästad
vid den heroiska uppenbarelse, hon ödelagt, och drottning är hon
äfven, så till vida att hon föredrar döden framför ett lif i van*
ära. Slutet har hon ständigt under berusningens ögonblick sett
framför sig, och genom sin läkare har hon flitigt efterforskat,
huru döden lättast och mest smärtfritt kunde nås. Hon skiljes
därför hädan så, som hon lefvat: i mantel och krona, med juve*
ler och ädelstenar, smyckad liksom till en fest, under nilormarnas
lena bett, nästan i en vällustfyld narkos, så att »döden liknar
älskarens kärleksbett, som gör ondt, men dock är ljuft.»
- 329 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
