Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skidfrämjandets minnesbägare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Personligen har jag så att säga skidåkningen i blodet, då jag har
flera syskon, som aktivt ägnat sig åt skidtävlingar, och själv har jag
sedan flera år tillfälligt idkat denna uppfriskande sport.
Min önskan beträffande Skidfrämjandet är, att dess arbete även i
fortsättningen bedrives så, att allt fler och fler få tillfälle att lära
känna skidåkningens tjusning och att lära sig älska livet i Guds fria
natur.
Att åka skidor är roligt. En källa till
ren, oskrymtad och ursprunglig glädje i
dess egentliga och bästa betydelse. Det
andliga slagg man går och dras med i
vardagslivet, skjutes åt sidan och försvinner
i lyckligaste fall helt, medan man åker och
även en bra stund efteråt. Det rent
fysiska välbehag, man genomströmmas av
efter en skidtur, är ett icke mindre
angenämt raffinemang. Naturligtvis förutsatt
att man åker med anpassning efter sina
krafter och sin håg.
Att ge sig in i ett oskärat snölandskap
ger ett slags upptäckareglädje; man
liksom kommer ut på kartans vita fläckar
och förflyttas till en annan, renare och ädlare tillvaro än den,
moder jord i sin nakenhet vanligen beskär en. Och styrka och
smidighet förlänas ens jordiska omhölje, stark smidighet ville jag säga,
plus ett oförfärat sinnelag.
Så ungefärligen förnimmer jag verkningarna av skidåkningen —
ett rent och oblandat nöje alltså. Och vad man finner nöje i, vill
man gärna arbeta med och för. Därför har det fallit sig lätt för
mig att söka värva medlemmar här i Söderhamn till
Skidfrämjandet. Med resultat att jag nu hugnats med minnesbägare.
Jag är gunås ingen storåkare utan hör hemma i den allmänna
fållan av söndagsdito. Uppväxtåren i min hemtrakt, norra
Västergötland, medförde ingen skidåkning, ty dels var snön där minimal, dels
åkte vanligt folk ej skidor då, värt att nämna. Men jag hade dock
kring 20-åren ett par skidor, som jag lärde mig att nödtorftigt hasa
på och brukade tolka med. Längre fram vid ett besök i Åre under
krigsåren råkade jag att med ett par av hotellets gamla
uthyrningsskidor och i sällskap med två vänner en juldag kravla mig upp på
Skutan. Nedresan över de svajiga, rensopade vidderna framkallade
prima och ljuvliga sensationer. Jag bortser då från diverse
kullerbyttor samt förfrusna tår, öron och näsa, vilket vid återkomsten
nödtorftigt rättades till.
Herr N. Littorin,
Söderhamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
