3^3 handlägger ärenden rörande statens skatteväsen, förvaltningen och redovisningen av statsmedlen, det kommunala skatteväsendet och vissa ärenden rörande kommunernas förvaltning, tullväsendet, försäljningen och tillverkningen av spritdrycker, socker-och tobakstillverkningen, myntväsendet, bank- och fondväsendet, hov- och slottsstaterna, jordeboks-väsendet m.m. — Under F. lyder Statskontoret, Riksräkenskapsverket, Kammarrätten, Kammarkollegium, Kontrollstyrelsen, Generaltullstyrelsen, Mynt- och justeringsverket, Bank- och fondinspektionen, Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet, Sakrevisionen, Organisationsnämnden, Valutakontoret m.fl. — Finansministern är chef för F. Finanser betyder egentligen kontanter el. tillgångar men används uteslutande som benämning för affärsställning, särskilt i fråga om en stats eller kommuns. Finansplanen kallas inledningen till första delen av statsverkspropositionen, vilken årligen föreläggs riksdagen vid dess början. I F. redogör finansministern bl.a. för den ekonomiska politiken och budgetläget. Finans'rätt, de rättsregler, som rör skatteförfatt-ningarna, den offentliga hushållningen, statens och kommunernas inkomster etc. Finan^tull, se Tullfrågan. Findelhus, gammalt namn på Barnhus. Se Barnhem. Fin de siècle [fäg' dö siä'kl], fr., sekelslut; termen uppkom i Frankrike på 1890-t. för att beteckna tidens ”försämrade” smak i fråga om konst, litteratur, moder, seder etc. Fi'ne, it., mus., avslutningssatsen till ett tonstycke. Fine'ring el. finbränning, en process, varigenom silver befrias från främmande beståndsdelar. Fines herbes [fins ärb], fr., fina örter, kryddväxter eller grönsaker, som används till matlagning. Finess', finhet; ett fint och skickligt användande av ett språks eller en konsts hjälpmedel. Fin'gal, en av den gaeliska sagodiktningens hjältar. F. förekommer bl.a. i Ossiansångerna. Fin'gals grotta, berömd basaltgrotta vid Skottlands v. kust på ön Staffa. Längd 114 m. Finge'ra, uppdikta, hitta på. Fingeravtryck. På fingertopparna bildar huden fina lister, papillarlinjer, vilka är sammansatta till mer eller mindre invecklade mönster (spiraler, slingor etc). Dessa mönster är redan vid födelsen fullt utbildade och kvarstår sedan hela livet oförändrade. Två människor har aldrig fullständigt lika mönster. På dessa utgångspunkter grundar sig dak-tyloskopin, som är det metodiska utnyttjandet av F. för igenkännande av personer, särskilt brottslingar. Vid tagandet av F. bestryks i allmänhet fingertopparna med ett tunt lager trycksvärta och trycks sedan mot vitt papper. Även andra metoder förekommer emellertid. För klassificering används olika system. — Redan hos kineserna under första årtusendet f. Kr. anbragte man F. under rättsliga handlingar. Babylonier och assyrier använde troligen F. för identifieringsändamål. Den förste europé, som föreslog användandet av F. för polisändamål, var engelsmannen sir W. J. H e r s c h e 1, en tjänsteman i den indiska förvaltningen. G a 11 o n utarbetade vidare dennes uppslag och utgav 1892 sin bok Finger prints, som blev av grundläggande betydelse för daktyloskopin. Senare började man använda sig av F. i polistjänst först i England, därefter i andra länder, och F. utgör nu ett viktigt medel för igenkännande av brottslingar, för konstaterande av vilka personer, som varit på platsen för ett brott o.d. — I Sverige registreras F. på Statens kriminaltekniska anstalt. Fin Fingerdjur el. ai-ai (Chiro'mys madagascarien'sis), en halvapa, som har starkt förlängda fingrar och tår samt tänder, som påminner om gnagarnas. Den är ett nattdjur och lever av insekter. F. förekommer endast på Madagaskar. Fingersvamp (ClavaTia), ett släkte greniga hattsvampar, som har sporer på fruktkroppens yttersida. Flera arter är ätliga såsom gula F., d r u v-f i ng e r s v a m p, klubbsvamp, kamfinger s v a m p m. fl. Fingersättning (applikatu'r), den lämpligaste ordningen av fingerrörelsen vid spelande av ett musikinstrument. F. brukar anges genom siffror över noterna. Fingertång (Lamina'ria digita'ta), en slags brunalg med djupt flikade blad, som förekommer allmänt vid vår västkust och utnyttjas som kreatursfoder och gödsel. FiniglaciaT (= till istidens slut hörande), beteckning för det skede, då landisen avsmälte från de mellansvenska stora ändmoränerna till det inre Norrland. Jfr Gotiglacial. Fi'nis, lat., slut. Finish [fin'nisj], eng., ”slut”, slutspurt, avputsning. Finistère [finistä'r], departement i v. Frankrike, omfattande v. delen av den forna provinsen Bretagne. 7 000 km2. 728 000 inv. 1954. F. intar i fråga om boskapsskötsel förnämsta platsen bland Frankrikes departement. Finisterrie, Kap, en udde på Spaniens nv. kust. Fini't, bestämd, se Verb. Finka. — 1. Vissa järnvägsvagnar för godstransport. —• 2. Vardagsuttryck för polishäkte. Fin'kel el. finkelbrännvin kallas ofullständigt renat brännvin, vilket innehåller högre alkoholer (framförallt amylalkohol). Dessa har en mindre angenäm lukt och smak. Med nutida metoder framställt brännvin innehåller ej sådana föroreningar. Finkfåglar (FringiHdæ), en familj tättingar, som har tjock, kort näbb med inböjda undernäbbskanter samt första handpennan förkrympt. De lever av frön, knoppar och insekter. Hit hör bl.a. fältsparvar, domherre, hämplingar, korsnäbbsläktet, steglitsa, fin k-, s i s k e-och sparvsläktena. Finksläktet (Fringilla), ett släkte finkfåglar, som har en liten inskärning innanför övernäbbens spets, borsthår i munvinklarna samt kluven stjärt. De lever av frön och insekter. Bofinken (Fringilla cælebs) är vanlig i Sverige. Hannen har brun rygg med blågrå hals och huvud, vit buk, brunsvarta vingar med två vita tvärband och gulgrön övergump. Honan är på översidan gröngrå, på undersidan gulgrå med vit buk. Fridlyst. Se bild sid. 420. B e r g-f i n k e n (Fringilla montifringilla) är vanlig i fjälltrakter. Hannen är på översidan svartblå med vit övergump, på undersidan vit med rostgult bröst. Honan har mera enkel dräkt i svartbrunt och grått. Jfr Hämplingsläktet. Finland, republik ö. om Bottniska viken, på finska Suomi, gränsar i v. till Sverige och Bottniska viken, i s. till Finska viken, i ö. till Ryssland, i n. till Norge. 305 400 km2 (efterkrigsområdet). 4,2 milj, inv. 1954. Till F. hör, förutom ett stort antal öar invid kusterna, den stora ögruppen Äland. Längst i n. finns fjäll på över 1 000 m. Ehuru starkt kuperat, saknar det övriga F. större höjder. Geologiskt hör F., liksom det angränsande ryska Karelen, till samma huvudsakligen av urberg uppbyggda område (”Fennoskandia”) som Sverige och Norge. Landets ytbeskaffenhet är emellertid huvudsakligen bestämd av de lösa jordslagen, morän och rullstensåsar. Genom ett dubbelt stråk av mäktiga ändmoräner (Salpausselkä) i s. F. har en uppdämning av vattendragen ägt rum, som gjort F. till ”de tusen sjöars land”. Störst bland de sålunda uppdämda sjöarna