Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
forslat fram till dem eller som själva slutit sig till ockupanterna och rör
sig i ockupanternas närhet. Bland sådana vittnen har Bjelfvenstam/
Eriksson valt fritt.
Bjelfvenstam/Eriksson har filmat exakt så som de Pentagontrogna
(sådana fanns!) journalisterna gjorde när de följde Förenta Staternas
krigsmakt till områden som just rensats från viet cong och filmade
vittnesmål om viet congs grymheter. Eller som sydafrikanska
journalister som följer i rasisttruppers spår och dokumenterar svarta
nationalisters grymheter. Eller som de korrespondenter som följde
Wehr-macht mot öster och rapporterade om sovjetiska grymheter mot
ryssar. Detta innebär inte att Bjelfvenstam/Eriksson ljög eller att deras
intervjuobjekt ljög. Tvärtom: alla dessa korrespondenter har tagit upp
vittnesmål - om viet congs grymhet, om svarta nationalisters
grymhet, om rysk grymhet, om kampucheansk grymhet - som i större eller
mindre grad (om än inte helt) kan vara korrekta. Dock blir alla dessa
reportage vilseledande.
Detta hänger samman med intervjusituationen under krig och i
krigstid och revolutionstid. Jag förstår inte hur Bjelfvenstam/Eriksson
utan vidare gick denna väg i arbetet. I synnerhet som berättelserna var
desamma vi redan sett och hört från flyktingläger i Vietnam nu blott
registrerade på andra sidan gränsen. Jag förstår således inte varför de
inte gjorde ett reportage där de ställde och sökte besvara frågan om
vad som nu händer med risskålen. Hade de ställt de verkliga frågorna
och dokumenterat de vietnamesiska ockupanternas närvaro hade
vissa intervjuer kunnat användas som markering. Nu framstod plötsligt
intervjuerna som själva berättelsen. Då blev det lika snett som om
Bjelfvenstam/Eriksson varit frontkorrespondenter för Das Schwarze
Korps på östfronten.
Intervjuer
Jag stod själv inför liknande problem. Mina svenska reskamrater var
inte överens med mitt sätt att arbeta. De ville att jag skulle
dokumentera uttalanden. Jag kunde ha gjort en film med folk som uttalade sig
om kriget och döden och om det lyckliga livet. Men jag vägrade ty jag
anser sådana uttalanden värdelösa. Endast i två fall gick jag med på att
det gjordes uttalanden. I det ena rörde det flyktingar från Vietnam.
Det var viktigt att visa att sådana fanns. Men jag påpekade att deras
berättelser var hemska som alla flyktingberättelser och jag lät dem
vara en markering. Inte mer.
Det andra fallet gällde en vän från 1967. Jag träffade honom på ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
