Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verkligt skiljande:
— Vad är det för anti-imperialister som 1980 talar om USA men
tiger om Sovjet?
Tag andra frågor som nu kommer att skilja oss åt; svårare frågor.
Per Gahrton och riksdagen till exempel.
Per Gahrton har lämnat riksdagen. Det är inte så märkligt. Han kan
ha haft tusen goda skäl och han behöver inte vittna offentligt om dem.
Men de skäl han uppgett är dåliga.
Han lämnar den riksdag till vilken han just på egen begäran omvalts
då han finner parlamentarismen och den representativa demokratin
oduglig.
Per Gahrton är impulsiv och handlar ofta ogenomtänkt. Jag skulle
aldrig hört till dem vilka satte upp hans namn på valbar plats. Det är
möjligt att han tar tillbaka sin kritik eller förändrar den och då blir
frågan ingen fråga om personen Per Gahrton. En person som är snäll
och charmig och lynnig och ganska oansvarig på ett för omgivningen
trivsamt lundensiskt sätt.
Men det han gjorde och sade kvarstår. Och det var farligt. Ty den
kritik mot parlamentarismen och det representativa systemet han kom
med var inte en kritik från vänster som pekade på statens
klasskaraktär; det var i stället en typiskt fascistisk kritik. Just i en tid då
samhället organiseras alltmer korporativt och då den borgerliga
demokratin utsätts för starkt tryck formulerar Per Gahrton den
(individualistiskt charmiga) fascistiska kritiken.
Åter djupnar den ekonomiska krisen och det nya kriget börjar
avteckna sig. Det är helt följdriktigt att stora grupper ur mellanskikten
dras ut i upplevelseliv och innerlighet och därmed görs mänskligt
värdelösa och samhälleligt oförmögna. DN:s kvinnosida stiger fram
som ett nytt unket nittiotal eller tjugotal ur historiens grums. Åter
angrips också den borgerliga demokratin käckt och pojkfriskt från en
akademisk höger som kallar sig ett nytt slags vänster.
Den skiljande frågan blir:
— Skall vi ta strid för den politiska demokratin (formell och
bristfällig) även när det är våra egna som (impulsivt och charmigt) angriper
den med fascistisk argumentation?
Jag menar att vi skall det. Jag menar också att vi skall kalla
fascismen för fascism även när den visar sig just så tillsynes ärlig och
känslig och ungdomligt öppen och värnande om livet och växandet
mot stelhet och teknokratiskt snusförnuft som den gjorde när den först
visade sig i Italien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
