Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
närvarande. Ty hade jag varit närvarande då hade jag också varit
tvungen att säga att jag anser de personer intellektuellt undermåliga
som förmår formulera sådana krav. Förakt är ett alltför starkt och
aktivt ord i sammanhanget. Man föraktar inte dumheten ens när den
skriar. Man störs. Man kanske också grips av obehag.
I och för sig finns det gott om liknande fenomen här i Indien. Många
européer har beskrivit dem. Men det som skiljer Indien från Sverige är
att här också finns ett rikt intellektuellt liv som i stort saknas i Sverige.
Sedan avspärrningen släppte efter kriget tror jag inte jag tillbringat
mer än ett halvår i sträck i Sverige. Till och med när jag hade det som
knappast och bodde i ett torp i norra Skåne liftade jag ut. Det finns
nämligen en tyngande ofrihet hemma. Den har inte det bittersta med
spritrestriktioner eller liknande att göra. Men de svenska intellektuella
tänker ofritt, tänker i trupp.
När femtiotalet skulle till visste man ju precis vad det skulle bli av
det. Det kändes i luften. Det var tid för svensk litteraturtrupp att
traska mot navel och romantik. 1964 gjorde truppen vänster om och
upptäckte världen. Och så vidare.
Detsamma gäller konsten. Man kan avläsa åren som årsringar i de
flesta svenska konstnärers produktion. Då var det Cézanne, då rann
det, då rutade det, då var det informellt.
I en sådan andlig atmosfär blir det svårt att andas. Och det är svårt
att umgås med kolleger som man vet kommer att vända med vinden
för att de konstruerats på så sätt i universitet och kamratkretsar. De är
inte opportunister; de är bara behäftade med ett konstruktionsfel. Och
det är ju lika trist vare sig de som kritiker berömmer mitt arbete eller
skäller ut det. Deras kritik är värdelös. Vissa år passar mitt skrivande
in i allmänna meningen och andra år inte och de tycker därefter. Det
visste jag 1950 som 1980.
Men inte nog med att de tänker i trupp; de organiserar sig och sitt
tänkande i trupp. Svenska kulturarbetare har - som alla vet — uttalat
sig om Nordsat. De har så i laga ordning genom sina korporationers
ansvariga företrädare. Det är sådant som i Sverige kallas debatt.
Jag märker att jag inte bara ser mig om utan ser mig om över vänster
axel och får olusten att framträda. Det är de östeuropeiska dragen i
Sveriges intellektuella liv som är så motbjudande. Men de är blott
drag. Jag riskerar varken Sibirien eller yrkesförbud eller systematisk
pina. Sverige är varken Tjeckoslovakien eller Bulgarien eller ens
Ungern. Det är bara ett litet och finlandiserat utkant sland med
korporativt organiserat kulturliv. Och den svenska våren är vacker.
FiB/K nr 2 1980
9-Myrdal, Dussinet fullt 129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
