Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
snyftsystrar som predikar känsloliv och uppmuntrar barnaföderskor
att spara moderkakan i frysen och sedan skära den i tärningar, steka
den och bjuda vännerna till födelsefest. En grupp vars hela funktion är
att den ideologiserar och söker legitimera parasitismen.
Om man söker symptom på detta elände i den nuvarande svenska
debatten är de ju inte svåra att finna. Hela denna mediavänster är
engagerad i en omfattande kampanj mot produktivkrafterna. I en värld
där den överväldigande världsmajoriteten lever i nöd och elände - ett
elände som är tekniskt och vetenskapligt onödigt men som utgör
parasitismens komplement - driver massmediavänstern i alla våra
länder frågan om nolltillväxt. När det gäller de intellektuella som
helhet — alltså inte blott massmediavänster - är vi nu för första
gången sedan femtonhundratalet i den situationen att de till största
delen är vända från produktionen och samhällets materiella
grundvalar och vända till poesi, känslor och mänskliga relationer - i bästa fall;
till det lilla livet, privatlivet, de egna små upplevelserna i sämsta fall.
Jämförelsen med sjuttonhundratalet blir nu inte oväsentlig. Då hade
vi Diderot och encyklopedisterna och Kina var drabbat av de bildade
och poetiska och produktionsfrånvända mandarinerna. Nu är det
precis tvärtom.
När det gäller de stora frågorna från Tredje ståndets långa kamp
-frågor gemensamma för bourgeoisie och arbetarklass - det nationella
oberoendet, civismen, yttrandefriheten, rättssäkerheten, då fungerar
denna mediavänster destruktivt; upplösande. Det är självklart. Ty
liksom dessa frågor rätt och hårt ställda ännu fungerar öppnande är
mediavänstern för sin försörjning beroende av den mandarinatmassa
som proppar igen utgångarna för oss.
Detta märks i stora frågor. När Peter Weiss i DN förklarar att
Sovjets ingrepp i Afghanistan var defensivt därför att USA hade hotat
Sovjetunionen med diplomatiska manövrer i Afghanistan efter
händelserna i Iran ... då är det ingen som står upp och påpekar att detta är en
rosenrasande lögn. Det är inte bara en felaktig åsikt; Peter Weiss står
upp och säger det som icke är- för att tala med Aristoteles och de visa
houyhnhnmerna — men ingen reagerar inom denna mediavänster. Det
nationella oberoendet är ointressant.
Det märks i den självklarhet med vilken numera alla debattörer
fördömer puritanism. Ännu för en generation sedan skulle såväl de
borgerliga som de socialistiska debattörerna ha hållit i minnet att
puritanerna bidrog till att forma såväl samvetsfrihet som
parlamentarism och demokratisk folkfrihet. Att göra puritan till ett skällsord är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
