Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- Du får inte nedvärdera Ivar Lo, sade jag. Akademien är ju tillhåll
för andra rangens författare. I bästa fall de främsta i B-laget. Men de
verkligt stora kan ju inte rymmas där.
Riktigt överens blev vi inte. Strax därefter föll Artur Lundkvist för
locktonerna. Men i hans fall rörde det sig också om att han ville nå en
maktposition och kunna handskas med fonder och driva
litteraturpolitik och skaffa sig sekretariat. Ensam i baksätet till Lagercrantz bil satt
Artur Lundkvist i frack och sade på vägen till högtidligheten:
- Detta är ett historiskt ögonblick.
Martina fnissade till. Artur Lundkvist sjönk då tillbaka in i detta
nattens historiska ögonblick där han satt ensam inuti sin frack på
baksätet.
Det är viktigt att ha detta skrivet. Ty visst är Artur Lundkvist av
betydelse. Likaså Lars Forssell. Gyllensten höll också han på att
utvecklas. Sedan fick han sin storhet på hjärnan. Kom in i akademien
och skrek i telefonluren om Lars Gustafsson:
- Den kommer aldrig in i akademien! Det är omöjligt! Han är ingen
diktare! Han är en onanerande apa!
Ty sådan är tonen nu som på Wirséns tid i det litterära sällskapet.
Men varför skriver jag om akademien när Ivar Lo-Johansson fyller
åttio år? Jo, det är skillnad på verklig storhet och officiell storhet. Ivar
Lo-Johanssons storhet överskuggar de officiellt ärade. Han sitter vid
sitt skrivbord på Bastugatan och skriver oss en litteratur och därnere
på gatan går Gyllensten och skjuter en skottkärra fylld med heder och
ära och titlar framför sig och det är Ivar Lo-Johansson som är den
svenska litteraturen och Gyllensten blott den som kan manövrera med
skattefria stipendier ur de hemliga fonderna för att belöna dem som
förhållit sig väl.
För några år sedan var det inte så självklart att Ivar Lo-Johansson
var den svenska litteraturen. Det höll på att gå honom som det en tid
gick Diego Rivera i Mexiko. Man började säga över groggarna där
litteraturkritik och kulturpolitik bestäms att han var gammalmodig.
Realist. Kanske tråkig till och med. Nu skulle det mera känsla,
innerlighet och själ till. Som hos kompisen x eller vännen y eller någon
annan som borde hjälpas fram.
Ännu när Folket i Bild/Kulturfront startade för tio år sedan och vi
skrev att Ivar Lo-Johansson inte bara var oss en grindstolpe utan ett
riktmärke fanns det sådana som fnös.
Men sedan fick de ge sig. Ty Ivar Lo-Johansson var den störste. De
förmådde inte skyffla ut honom ur litteraturen. Hans böcker var för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
