Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fascism. Och de är starka! Det är som om Flyg och Doriot kunnat få
med sig hela apparaten när de ställde sig i Mussolinis och Hitlers tjänst
i mitten av trettiotalet.
Den intellektuella vänstern är en mer diffus gruppering. Vi - ty det
är vi och inte några ”andra” — har för det mesta befunnit oss utanför
eller i utkanterna av vänsterns olika partier. Några av oss har varit
organiserade. Men särskilt under senare år har de flesta av oss flutit
omkring i en allmän vänster utanför alla organiserade rörelser. Som
grupp är vi diffusa men vi har en påtaglig materiell bas. Som mediafolk
och universitetsfolk lever vi på kulturinstitutionerna av alla de slag. Vi
behärskar stora delar av den offentliga sektorn - särskilt den sociala
vårdsektorn. I de flesta av våra länder är en person som inte kan
identifieras som allmän och diffus intellektuell vänster inom dessa
sektorer en främmande fågel. Det finns en något vag men alldeles
obestridlig ”consensus” av ”vänster”-karaktär bland oss alla. De av
oss som är författare är som de andra - blott i högre grad. Vi har en
bestämd social roll som talesmän för andra klasser, men ser man
närmare efter tycks vi i huvudsak ägna oss åt att säkra vår egen bas i
medierna, i de sociala välfärd sorganen, på universiteten osv. Det
förklarar också hur det kan komma sig att vi producerar ideologier
som utpekar trasproletariatet och utkantsgrupper (småtjuvar,
narkotikamissbrukare osv) som de verkligt revolutionära grupperna.
Den verkliga fascismen har mycket litet att göra med de billiga
veckotidningarnas och Hollywoodfilmernas fascism. Det måste stå
klart för var och en som tvingades kämpa mot riktiga fascister vid den
tiden då de var starka och tycktes vara den starkaste kraften i Europa.
De av oss som blev medvetna och aktiva och organiserade på den
tiden vet att fascismen var mycket farligare än så och inte alls bara
några sadistiska och fetischistiska torterare i stövlar och svarta byxor.
Fascisterna var farliga därför att det de sade syntes så förnuftigt och
riktigt.
Vi som var antiimperialister tvingades kämpa mot propagandister
som inte sade att de ville utrota och förslava utan som sade att de
kämpade för att befria alla utsugna och underkuvade folk från den
amerikanska dollardiplomatin och den brittiska imperialismen. Deras
argument var goda och vad de sade om sådana frågor som den
anglosaxiska imperialismen och Indiens kamp för oberoende var i
allmänhet korrekt. Men de var själva värre; det var det vi måste visa! Att de
själva utrotade och förslavade folk och att deras antiimperialistiska
propaganda var falsk. Längre fram bevisades detta av deras eget
15-Myrdal, Dussinet fullt
225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
