Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
munisten som hjälper ryssarna är så god som kompradorliberalen som
tjänar amerikanerna.
Men de allt fattigare och allt mer utsugna fattigböndernassorna och
jordproletärerna som varken kan delta i utsugningen eller få vara med
på ett hörn när utsugningens frukter fördelas tvingas till att resa sig.
De har att välja mellan att göra uppror eller förintas. När man talar om
folkmord i Europa under Andra världskriget bör man inte glömma att i
Tredje världen genomförs - och planeras - folkmord på folkmord.
I de stater som kallar sig socialistiska (och kan kallas det så länge
man blott ser till de församhälleligade produktionsmedlen och
principen betalning enligt arbete) sägs att Tredje världens fattigbönder inte
kan driva historien framåt. Detsamma säger institutionaliserade
marxister i våra länder och kompradorkommunister i Tredje världen.
Sådana åsikter är, som Engels skrev i ett brev till Marx år 1865 vilket
brev Lenin år 1913 skrev av, strök under och satte Märk väl! i kanten
till .. gemena. Ty att i industriproletariatets namn uteslutande kasta
sig över bourgeoisien i ett jordbruksland och glömma den feodala
prygelutsugningen är gement.
Skeendet tycks ständigt förändras; vänder, kastar, stampar. Men
det finns ett stort mönster. Tydligt skönjbart. Just därför att det är rätt
att göra uppror och därför att de hundratals miljonerna mest utsugna
tvingas resa sig för att inte förintas i de ständigt upprepade
imperialistiska folkmorden kommer denna skändligheternas värld att störtas i
gruset.
När högkonjunkturen tog slut och den vanliga kapitalistiska krisen
tog vid då började sådana intellektuella som ville vara kvar i
offentligheten, den officiella, att hantera sin besvikelse och markera själ och
ångest och konst. Det är ju det de betals att göra. En hora betals att
markera orgasm och en konstnär betals att markera själ. När
oljesta-terna började ta betalt för sina råvaror då blev den konstnärliga
själfullheten nästan helt övertygande. Då började krisen kännas i
plånboken och vem kan inte få själskval av det.
Det brukar gå så.
Se på John Sloan. Han var amerikansk konstnär och dog åttio år
och en månad gammal år 1951. Han var höljd i ära. Guldmedaljer.
Akademiledamotskap. Vänlig kritik. Allt vad ett konstnärshjärta kan
åstunda. All denna ära och denna framgång hade han fått för att han
slugt förmått hantera sin besvikelse år 1916. (Han var ingen dålig
konstnär. En sorts lite frodig steinlensk New York-skildrare.
Fladdrande kjolar och runda flickrumpor mitt i arbetarrealism. Jag tyckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
