Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur vi bör rusta kan diskuteras. Men det är viktigt att påpeka att
vårt överlevande som nation är beroende av beredskap och
folkförsvar. Ingen elit kan rädda oss. Inte heller kan någon annan rädda oss.
Det är dock alls inte säkert att den militära yrkeserfarenheten alltid
kan vara utslagsgivande; den politiska och långsiktigt nationella
bedömningen kan - och måste - i vissa lägen ta över. Den utsiktslösa
kampen kan rädda en nation. Jag vill ta två exempel:
Det ena är Polen. Gång efter annan har Polen tillsynes utplånats.
Det Europa för vilkets säkerhet Polen reste sig mot tsaren för
hundrafemtio år sedan tvådde sina händer och polackerna fick då kämpa
ensamma. Det som gjort att Polen trots alla vidriga öden inte gått
under är polackernas förmåga att mot allt förnuft hävda nationens
existens. Det polska rytteriets anfall mot tyskt pansar var en gest.
Men inte en meningslös gest; den blev symbolisk och samlande.
Warszawaupproret var utsiktslöst då Sovjetunionen genom att
förhålla sig passivt underlättade för de tyska styrkorna att krossa
motståndet. Men detta förlorade slag räddade dock Polen och gör så än i dag.
Det nationella försvaret i ett omöjligt läge är nationens enda möjlighet
att överleva.
Tag det franska exemplet. Jag skulle kunna diskutera de Gaulles
uppträdande; han var medveten om sin roll men jag tar ett annat och
grymmare exempel. Frankrikes sammanbrott var fruktansvärt. Allt
hade gått i upplösning. Kvar tycktes bli ett Pétains rump-Frankrike.
En majoritet fransmän accepterade uppgivet samarbetet med
ockupanterna; en stor minoritet gjorde så aktivt. Detta innebar Frankrikes
undergång som modern nation. Det kastades tillbaka till
hundraårskrigets svaga statsbildning.
I detta läge inledde motståndet en väpnad kamp mot ockupanterna.
De var i motståndets ledning medvetna om att de tyska ockupanterna
skulle slå tillbaka. Mer än så; de tvingade tyskarna att slå tillbaka.
Överlagt fördes en politik där tyskarna genom att tvingas skjuta
gisslan och slå mot civilbefolkningen allt tydligare framstod som
nationens fiender. Samarbetet gjordes alltmer omöjligt. Tillslut kunde Paris
befria sig. Det var inte militärt nödvändigt och befrielsen av Paris
krävde militärt onödiga offer men det var politiskt och nationellt
nödvändigt.
Jag har känt några personer som haft att ta dessa beslut. Det var
stillsamma och fredliga fackföreningsmän så långt som möjligt från
någon militarism. De menade att det var svåra beslut. De visste att
oskyldiga skulle offras och att deras motståndskamp på det sätt de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
