Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dödsstraffet för högförräderi under krig och samarbete med
fienden har avskaffats på det att de höga ämbetsmännen utan risk
skall kunna samarbeta.
I Europa blir nu det nationella försvarskriget ett rättvist krig. Det
är möjligt också för ett litet land som Sverige att så försvara sig och
att så länge försvara sig att ett krig och en ockupation blir olönsam.
Vad vi då bör diskutera är hur vi skall förändra de lagar och
bestämmelser som syftar till att bevara byråkratins positioner också
under ockupation. Vi bör komma ihåg att all erfarenhet från Andra
världskriget visade att ockupanterna lättare når sina mål genom de
ockuperades egen administration än sin egen. Det var den franska
administrationen som pliktuppfyllande spårade upp och
deporterade judarna i Frankrike. Det var de pliktuppfyllande holländska
järnvägsadministratörerna som skötte deportationstågen.
Om vårt nationella försvar skall vara trovärdigt måste vi snarast
ändra de lagar som förbereder landet för ockupation. Det skall icke
fa finnas något administrativt maskineri ockupanten kan överta och
utnyttja. Det bör också klart skrivas att om landet ockuperas
kommer samarbetsmännen löpa risken att dömas till döden och
avrättas. Med mindre kan vi inte räkna med att vår nationella existens
kan bevaras.
3. De två imperialistiska supermakterna kämpar om
världsherravälde. Deras är varken kamp för ”demokrati” och ”mänskliga
rättigheter” eller kamp för ”socialism” och ”arbetarmakt”. De
kämpar om makt och inflytande. I denna situation blir nationella
försvarskrig åter till möjlig nödvändighet också i Europa för att
nationer inte skall riskera att förintas som folk i likhet med vad som
nu sker med de baltiska folken. Men inte ens rättvisa nationella
försvarskrig förs i politiskt vakum. Albanien för en politik mer
stenhårt alliansfri än Sverige. Till skillnad från Sveriges agerande i
u-båtsaflaren råder heller ingen tvekan om att Albanien skjuter och
bombar för att döda om någon makt kränker den albanska
småstatens gränser. Därför lämnas också Albanien — till skillnad från
Sverige — någorlunda i fred. Men inte ens i Albanien kan man
undgå att tänka igenom vilka som kan vara — om än tillfälliga och
opålitliga — allierade i ett krigsfall.
Ryssland är den aggressivaste av de två supermakterna. Det har
med dess relativa svaghet att göra. Dess ekonomi är efterbliven.
Den härskande klassen förmår inte att — som den härskande klas-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
