Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med mera Hans Wallenstrand för jämnt femtio år sedan. Kanske har
papperen redan börjat komma bort. Så brukas det i sådana fall.
Hade konteramiralen inte blott varit en krigsmaterielinspektör
som kunnat bli obekväm för staten utan en statsminister som mist
sin lämplighet då hade det nog inte räckt med att genom lämplig
publicitet skrämma vittnen och sedan omöjliggöra bevisning. Då
hade nog den en gång för sin politiska lyhördhet och sin tjänstvilliga
betjäntroll som chef för den politiserande svenska säkerhetspolisen,
jur. kand. Hans Holmér själv fatt ta hand om en publik
ickeutredning.
Visst, konteramiralen kan ha halkat på ett bananskal. Sådant
händer i Sverige som i andra länder. Det är inget särskilt med
Sverige. Han kunde ha lagt sig i en soptunna i Frankrike om han
där blivit olämplig. Jag minns för övrigt när vi kom till Herat första
gången. Det var 1958. Det var året efter hon Gunnel Gummesson
hade kommit bort. Den tyske läkare hon och hennes vän Peter
Winant varit på väg till från Kabul hade just tagit livet av sig. Han
hade skjutit sig i bakhuvudet från badrumsfönstret. Tre meter bort.
En långarmad läkare alltså. Det skrevs en hel del om hennes
försvinnande. Mindre om Peter Winants vänner i Delhi. The
friends som sådant underrättelsefolk då kallades. Med det
umgänget kommer man lätt bort. Inte bara i Afghanistan och inte
bara i gränstrakter och inte bara på femtiotalet.
Eller vännen Bosse Jansson från Clarté, den stillsamme och
musikaliske marxist-leninisten som intresserade sig för språk och
hade studerat i Kossova. Han gick ut i vinterkylan och sågs aldrig
mer. Många minns det nog. Vi har skrivit om det. Vi försökte den
gången på olika sätt tvinga myndigheterna agera. Polisen gjorde
därför de allra största ansträngningar. Att förhindra en utredning
alltså. Att söka se till att vi ingenting kunde fa veta och att ingenting
kunde göras. Att se till att ingen släkting underrättades. Sedan
skingrade polisen snabbast möjligt boet. Utplånade alla spår. Det
blev — då släktingarna inte underrättades — också möjligt insätta
en polis som god man. Polisdottern fick lägenheten och varje spår
av Bosse Jansson utplånades. Jan Stolpe hittade på den tiden
plötsligt hans papper i en lumpbod på Söder.
Men något större intresse från massmedias sida visades det aldrig
i det fallet. Det var ju ett riktigt kriminalfall. Ett som polisen inte
ville det skulle skrivas om. Inte ett massmedialt fejkat löpsedelsfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
