Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sonett) och själv hade jag därtill just dessa texter i en dåtida
tysk romantiserad berättelse om Villon. (Fritz Habecks ”Der
Scholar vom linken Galgen”.)
Även upprorisk och stökig läsande läroverksungdom i
Sverige hade då ännu, precis som en generation tidigare den
stökige läsande tonåringen Brecht i Augsburg, Villon
(Baalgestaltens förebild) och Kipling, Rimbaud eller Goethe,
för att inte tala om Bibeln, till given litterär klangbotten. I
den mån vi talade om det fann vi Brecht råare och därmed
mer villonsk än den svenske översättaren Ane Randel. Nu är
denna borgerliga bildningstradition bruten i det officiella.
Lever kvar bara hos de stökiga ungdomarna på yttersta
vänsterkanten. Detta gör det svårare för en nyborgerligt gängse
akademiker att se hur Brecht på en äldre litterär traditions
sätt ständigt kan utnyttja andra texter och andras texter som
en kulturell allmänning och sedan arbetslivet ut tar till de
egna användandena i den ena varianten efter den andra.
Det är inte ovanligt i teatersammanhang; så verkar en stor
regissör. Det är vanligt bland målare. Man målar till åt
varandra. Man sätter vid behov till och med dit varandras
signatur inom kamratkretsen. I min generation svenska målare
vet jag ganska väl vem som gjort vad åt vem. Fast
konstkritiker och konstvetare vars medvetande styrs av
konstmarknadens krav på geniets ensamhet och som saknar egen
ateljéerfarenhet förstår det inte. Också bland författare är det
inte helt ovanligt med sådant samarbete.
Fuegi begripliggör inte detta arbetssätt. Detta gör Fuegis
diskussion om Brechts ställning i traditionen naiv och
mindre användbar än föregångarnas. (Se t.ex. Ernst Schumacher,
”Die dramatischen Versuche Bertolt Brechts 1918-1933” från
1955 och Reinhold Grimm, ”Bertolt Brecht und die
Weltlite-ratur” från 1961.) Uttryck det på annat sätt: Den som inte
själv oberoende av betyg, kurser och pliktläsning helt
fängslats av Fischart och Grimmelshausen får svårare att skriva
om ”Mutter Courage”, Brecht och traditionen! Eller för att
säga det än hårdare: den förblir trots allt lomhörd inför
Brechts tyska traditionalism som inte tonåring vaknat med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
