Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tryck igen.) 1949 fick jag in tre artiklar i Arbetet, en artikel i Ny
Tid och en artikel i Kristianstads Läns-Demokraten. 1950 antog
FIB och AVB var sin novell. 1951 skrev jag olika korta
recensioner för Arbetar-Tidningen i Göteborg. Det var en fattig tidning.
Gunnar Adolfsson (som nu äntligen börjar erkännas som den
väsentliga författare han är) brukade ge mig en femma eller en tia.
Han gav dem ur egen ficka.
1952 fortsatte jag att recensera i Arbetar-Tidningen,
publicerade en dikt och en novell i FIB, en novell i AVB och en dikt i
Stormklockan. 1953 lät jag på eget förlag trycka ett dramatiskt
arbete: ”Folkets Hus”. (Såldes i 75 exemplar, fick 9 recensioner;
Folke Isaksson i Morgon-Tidningen var den ende som gjorde ett
försök att diskutera och kritisera.) 1954 antogs min första roman.
Under dessa tio år skrev jag regelbundet. Ibland tog jag något
arbete. Men det var bara tillfälligt. Länge försörjde min hustru
Nadja Wiking mig. I början av denna tioårsperiod var alla jag
träffade helt övertygade om att jag skulle bli en viktig författare.
Men mot slutet av denna tioårsperiod tror jag inte att det fanns
mer än fem personer som var övertygade om att jag någonsin
skulle få mina ord tryckta: Nic Waal, Dag Lindberg, Sture Källberg,
min dåvarande hustru Maj Myrdal och jag själv.
Det fanns flera skäl till att jag inte blev tryckt. Delvis var de
utomlitterära. Dem går jag inte in på. Delvis var de att jag skrev
annat än det som då skulle skrivas. Det gjorde jag medvetet. Jag
ansåg — och anser — att det jag skrev — men inte fick
publicerat — under denna tioårsperiod var väsentligare (”bättre”) än
det mesta som då publicerades. Hade jag inte ansett detta hade
jag inte fortsatt att skriva.
Man kan då fråga sig varför jag bränner upp allt jag skrev
dessa år. När jag flyttade hit till Fagervik hade jag många lårar fulla
med manuskript. Jag har nu tömt dem. Jag har eldat upp ett
tjugotal romaner, många hundra noveller och bunt efter bunt med
dikter. Nu finns bara en 30—40 centimeter mauskript kvar. De
fyller tre lådor i en hurts. Då och då går jag dit. Läser och river.
De manuskript som fanns hos Svenolof Ehrén har jag hämtat hem
och bränt.
Jag föraktar sannerligen inte den Jan Myrdal som skrev
”upproriska och kritiska, men opublicerade verk och” som ”trots sin
ungdom haft tämligen skiftande öden och tagit sig fram genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
