Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arbetarna socialvård och kontrollera distributionsapparaten. Som
Erik Blomberg sade till Pålsson: ”Inte nog med att jag inte blir
tryckt, nu vill du betala mig för att inte bli tryckt också.”
Under femtiotalet var kontrollen hård. Den som är gammal
nog minns hur snabbt det frös till åren 1947—1949. På
universiteten lärdes de unga akademikerna hålla käft. Den lärdomen sitter
så djupt att de flesta av dem inte vågat öppna munnen sedan
dess. Men samhället förmådde inte hålla kontrollen. Islossningen
kom. Ungdomen började öppna munnen igen. Och man hade
inte lyckats knäcka ryggraden på andra än en del av
kulturarbetarna.
Det började diskuteras i Sverige. Och det började skrivas om
annat än själakvalen och den inre friheten. Och det skrivna fick
publik. Ty det var de nya läsarna och deras krav som drev fram
islossningen.
Först teg samhället. Sedan hyllade samhället. Så försökte man
integrera allt detta. Öppna museerna. Öppna Sveriges Radio.
Öppna teatrarna. Man ville visa att det gick för sig att vara
radikal sålänge det radikala var kulturellt. Men det började bli en
radikal kultur istället. En som struntade i de anständigas
själakul-tur och vände sig ut mot folket i detta land. Då tvangs man
ingripa. Då tvangs Volvo ingripa. Då tvangs man förbjuda filmer.
Då tvangs man stänga museer. Då tvangs DN lämna sin
kulturella liberalism och återgå till sina femtiotalstraditioner.
Detta är utmärkt! Detta är seger! På kort sikt inskränks
arbetsmöjligheterna. Museerna stängs. Sveriges Radio ligger lågt.
Teatrarna blir försiktiga. Men vad gör det? Ingenting gör det. De
som makten har tvingas begagna den. De som nyss talade om
kultur får nu kräva censur. Och den frihet de vill ge visar sig vara
frihet för sadism och censur mot samhällsskildring.
Men de har inte lyckats göra vad de lyckades med 1947—49.
Och inte ens den gången lyckades de ju annat än tillfälligt och
delvis. Men de unga som inte upplevde femtiotalet ser nu var de
har dem, dessa kulturintresserade politiker, dessa kulturbärande
direktörer, dessa sociala ledarskribenter. Det är en nyttig lärdom.
Denna högervind är en utmärkt vind! Den blåser bort
illusionerna. Den blåser rent. I den vinden vannas också
kulturarbetarna. Agnar, boss och slösäd blåser ut och lägger sig i de gamla
vanliga drivorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
