Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 Lotsen och hans hustru.
Lotsen hade emellertid flere timmar wankat omkring uppe
i byn; han hade också försökt att dränka den sorg, som han så
länge burit på, i ett glas med några kamrater. Men som han
aldrig warit wän af starka waror, stannade han inte länge bland
de andra, utan wände nästan mot sin wilja om till hemmet.
Klaras sista ord brände så underligt på hans hjärta, han kunde
ju gå hem och wara en smula försonlig ändå på julkwällen.
Det kom plötsligt en sådan oro öfwer honom och han
gick som om någon jagat honom framför sig, men när han kom
till stugan, såg han med förundran att dörren war läst och
attingen eld brann i spiseln. Hos gamla Holmskan war Klara
icke, ty där hade också warit mörkt, när han gick förbi och nu.
föll natten på och snöyran slog mot ansigtet. Hwar kunde
Klarawara, ja hwar? Han gick in i stugan och såg, hur alt war
städadt och snygt; alt stod på sin wanliga plats, men Klara
fans icke. Han sprang ut i mörkret, ropade och skrek, men fick
intet swar; han stapplade öfwer stubbar och stenar, föll omkull
och kom upp på fötterna igen.
Det war en förskräcklig julnatt. Utan rast och ro
ströfwade lotsen omkring ända tils det småningom dagades i öster
och när morgonen sent omsider kom, fann han Klara tätt wid
stranden, men stelfrusen och död.
Solen strålade så klart på juldagen som om den welat
säga „Hela wärlden fröjdas Herran,” men i lotsens hjärta war
det mörkt såsom den swartaste winternatt. Ingen tår kom i
hans öga och intet ljud öfwer hans stela läppar, då han
togden liflösa kroppen, hans egen unga, wackra hustru, och bar den
in i stugan.
Han lade den döda på sängen, aftog försigtigt hennes.
röda hufwudduk och började gnida de stelnade lemmarne; det war
likwäl ett fåfängt arbete, lifwet kom icke tillbaka, men när hon
nu låg där så blek och stilla, såg hon så förklarad och lycklig.
ut, att man tydligen kunde se, att hon kommit till en ewig frid.
Lotsen förstod det, han stod länge orörlig och såg på henne och
med ens förstod han också, att detta oskyldiga ansigte speglade ett
rent, oskuldsfritt hjärta; Klara war oskyldig till alla hans
misstankar, hon hade aldrig gjort honom någon orätt, men han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
