Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppför backen vid Pungpinan.[1] Hästen steg visst fot
för fot, men som vägen öfver tallåsen bit ej är längre
än en fjärding, borde skaran snart synas.
— Huru många voro de?
— Utom prästen åtta, men det behöfdes nog, ty
fastän maskinen inte är stor, är den resande tung. Vi
bråkade Here timmar för att få ned henne. Gamle
klockringaren, den där halftokiga Garpgårds-Simon,
stod blott och gret och sade, att nu finge de begrafva
honom med, ty han behöfdes icke mer i världen.
— Jaså, sade Hans och lutade hufvudet mot bröstet,
jaså — det var på det viset — jaså.
— Janne, som såg, att gubben ville blunda, teg,
ehuru han gärna velat prata. Han åt upp ostkanten
och tänkte, att den gärna kunnat vara litet större. Sen
samlade han ett fång torr mossa under armbågen, lutade
ryggen mot granstammen och slöt ögonen.
Regnet hade upphört. Molnen gingo högre än
förr, och en och annan klarblå flik mellan rifna skyar
tydde på, att vädret skulle „vackra till“. Bort vid
skogsbrynet i nordost syntes en ljusning af dagen. Den
hälsades gladt af några små bevingade sångare, hvilka
skyndade till sina värf. För öfrigt var det tyst i skogen.
Så förgick en lång stund. Med ens sprutto Hans
och gossen vid hans sida till. Steg hördes, och ett
par slädmedar gnisslade stygt mot landsvägssanden.
De länge väntade voro sålunda i antåg. Gubben steg
upp, skakade på sig och vandrade dem till mötes.
— Hölasset är tungt, sade han och hälsade
vördnadsfullt på prästen.
— Och än tyngre är färden, käre Hans, genmälde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
