| 161 |
(I Madrid.)
Den sköna mö, som Theseus öfvergaf,
På Naxos ligger, somnad eller dånad.
Bland horisontens skyar halft utplånad,
En snäcka syns på väg till fjärran haf.
En nektarrusig flock med thyrsusstaf
Står kring den nakna slumrerskan förvånad:
Hon, som besveks i lifvets blomstermånad,
Ter fram behag, som Theseus knappt vet af.
Då diktens drakskepp flyr vid himlaranden,
Gråt ärligt ut på musselsådda sanden,
Skeppsbrutna barn på verklighetens kust!
Dölj sedan ekot af din brustna lyra
I rasslet af cymbaln, i lifvets yra,
Och le med nymf och faun åt din förlust.
