- Project Runeberg -  Språk och stil : tidskrift för nysvensk språkforskning / Tredje årgången. 1903 /
23

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TVÅ SVENSKA SPRÅKREGLER.

23

fall, då vi måste bannlysa ett adverbial, ett predikativt attribut
(predikatsfyllnad) eller en attributiv satsförkortning i satsens
början syftande på annan satsdel än subjektet, och det är,
då tvetydighet uppstår. Man har nämligen full rätt att fordra
af en skrifvande, att han aldrig lämnar oss i okunnighet om
sin verkliga mening. Låter han ett ord i satsens början lika
lätt kunna hänföras till subjektet som objektet, utan att hans
mening framstår fullt klar, då må han skylla sig själf, om han
blir utsatt för missförstånd. I sådant fall måste han
underkasta sig besväret att se till, att det föres till subjektet.

Ingen tvetydighet föreligger i följande exempel,
hvarför de böra få passera utan anmärkning: För att bilägga
dessa religionstvister kallades Luther af kejsaren till en
riksdag i Worms; för att kunna gifta sig med den vackra Anna
måste först äktenskapet med Katarina upplösas; genom att
ständigt se faran i ögonen ökas vårt mod; rätt nyttjade kan
knappast någon underkänna kroppsöfningarnas betydelse för
människans utveckling; kär och aktad, som han var, skall
lians minne länge lefva.

Och någon som helst tvetydighet uppstår ej heller, ifall
jag skrifver: Jag beundrar skalden Lidner, men som enskild
person måste jag ogilla honom. En hvar förstår då genast,
att Lidner och icke den skrifvande betraktas som enskild
person.

Den regel, som vi alltså efter detta kunna uppställa,
bör, synes mig, ha denna lydelse: i satsens början stående
attributiv satsförkortning, adverbial eller predikativt attribut
(predikatsfyllnad) bör helst och måste, ifall tvetydighet uppstår,
hänföras till subjektet.

* *

*



% En annan språklig företeelse, som förbjudes i våra
hjälpredor, är samordning af bisats med en satsdel eller en
satsförkortning.

Men för en sådan regel erhåller man nästan ännu mindre
stöd hos våra författare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:15:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sprkstil/1903/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free