Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN PROSODISKA FRÅGAN.
• 149
tycktes höra till olika ord, då naturligtvis det senare
enstafviga ordet tedde sig accentueradt, den andra bestående
däri att den musikaliska accenten ensam för sig framkallade
den villan, att man hade framför sig ett ord af typen: arab,
just därför att någorlunda motsvarande musikalisk
accentu-ering icke förekommer i andra ord och äfven i sådana
endast i det fall, att de hafva högsta graden af betoning. Om
någonting är mäktigt att framkalla villor i rytmen (=
tidsförhållandena), så är det just melodien. Vid eftergörande
af detta experiment har jag hos mig själf genom stor
skillnad i tonhöjd och skarpt rundad cirkumflex verkligen lyckats
framkalla denna villa.
Snarlikt torde förhållandet vara med ex. 2) till och
med 11). Såsom bidragande omständigheter kunna anföras,
att i ex. 4) atiza i-klangen kan förlängas något in i z, som
själf har en besläktad klang, att i ex. 7) a i fetéh icke
plägar stå i betonad stafvelse och därför redan på denna
grund var dömdt att höras såsom tonlös slutstafvelse
(detsamma gäller letepoletd ex. 20), att i ex. 8) sårogis
a-klan-gen fortsätter in i r, som har en besläktad klang (vid mitt
eftergörande af experimentet kunde jag märka, att r i
sigo-ras förkortades1, emedan en del liksom sällade sig till a).
Märk den olika verkan vid ömvändning af 21) söragis och
22) särogisl Det är verkan af a-klangen i r, som skiljer
22) sigoràs från 21) sigàrös.
Experimentatorns förut påpekade indisposition skulle
passa in förträffligt på ex. 23) sagita > dtigàs. Kunde han
i reproduktionen af sagita och sitt eget uttal sagita höra
sägitä, så var det icke konstigare att i ömvändningen höra
a tigas. Men om jag ändock ser mig om efter en objektiv
orsak, så torde det icke vara något orimligt antagande, att
här kunnat föreligga ett olika intalande, i det att på i
endast tonrörelsens stigning kommit till uttryck, under det att
fallandet, som delvis skulle ha inträffat i den följande
konsonanten om den varit tonande, här ej kommit till sin rätt,
då den följande konsonanten var t. Men den stigande
tongången blir vid ömvändning fattande och denn« kan icke
1 Ar det samma iakttagelse d:r M. gjort, då han nere på sid.
102 anmärker, att i 3, 4 och 8 den tonlösa konsonant, som föregår
den betonade stafvelsen, sannolikt är längre än den efter vokalen
följande konsonanten? Annars hvarför beteckna den tonande
konsonanten som lång?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
