Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 JOSUA MJÖBERG.
för och talar i symboler. Men ej nog härmed. Symbolens
nya innehåll kastar ett återsken på den konkreta värld,
varifrån den togs, och fyller den med en ny och djupare mening.
Så speglar en mystiker de yttre företeelserna i sin
världsåskådnings, eller kanske rättare världskänslas, spegel.
Det anförda fragmentet ger oss goda exempel. Då
skalden sökte sig till ord för sin panteistiskt stämda längtan,
fann han den vara något som liknade sjöns avspeglande av
himlen, lärkans flykt mot skyn, rökens stigande från härden
o. s. v. Den var ett andligt speglande av det översinnliga
och ett andligt stigande uppåt. Men härvid stannar icke hans
filosofi. Den längtan, för vilken de nämnda företeelserna voro
bilder, skjutes under dem som deras själ och grund: "Sjön
speglande himmelen flödar ut fr&n Ghidslängtan". Så
genom-väves den konkreta verkligheten med samma mystik, som fyller
skaldens själ: näring för hans längtan erbjuder sig var- och
närsomhelst, hemlighetsfullt och antydningsvis, i sinnenas värld.
Bild och verklighet flyta samman. Verkligheten blir ett nät
av symboler, och det som symboliseras blir en djupare
verklighet. Samma hopflytande av tecknet och det betecknade
går igen hos andra tänkare av mystisk läggning (t. ex. Jakob
Böhme1) och bör tas med i räkningen, då man vill följa en
mystisk naturfilosofis uppkomst och växt. Samma förväxling
av tecknet och saken har varit ödesdiger i de flesta
religioners liv.
Det är en påtaglig släktskap mellan fragmentet från
1870-talet och vår dikt. Men mystiken i den sistnämnda är,
som vi snart skola se, förädlad och förandligad.
Det är utmärkande för Rydbergs lyrik att han i stället för
att direkt och helt subjektivt bikta en bild ur sin inre värld
gärna knyter den till en typisk skepnad. Han objektiverar
sitt jag, men blott till en viss grad. Den figur, som
framträder, har ej format sig till en fullt fristående och individuellt
utförd gestalt, den är en gengångare av skaldens egen själ,
1 Jfr Heilborn, Novalis, der Romantiker, s. 141—142.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
