Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Hylén, J. E. Trenne skolgrammatiska spörsmål - 2. Fristående satsförkortning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
J. 15. HYLÉN
2.
Fristående satsförkortning.
Bland våra satsförkortningar är den fristående minst
använd. Den har dock gamla anor i vårt språk. Redan i
fornsvenskan uppträder den (jfr Beckman, Sv. Sprl. 218). Och
för nysvenskans äldre period är den ej heller främmande. Så
läsa vi hos Olavus Petri i En nyttig undervisning: "Han wart ~
födder aff reena och skära jomfru, hennes jomfrudoom
oför-kränckt" (s. 67 i Aksel Anderssons uppl. 1893; jfr s. 137).
Och i Hercules kväder Stiernhielm om en frossare, hur "han
beprydd med krantzar och blomster Föres uti stor ståt,
föregångande trummor och pijpor, Til en faselig ort" (Lindroth.
Stjernhielms Hercules s. 13; jfr 210). Även i den yngre
nysvenskan har denna konstruktion hemortsrätt. Framför allt
ha klassiskt och franskt bildade författare gjort bruk därav,
isynnerhet i poetisk stil. Leopold t ex. beskriver, huru en
duellant bars hem, "blek, fullblödd, armen slak ocli ögat
nästan släckt" (Eglé och Annett). "Hon dock, med kinden
mot snöarmen sänkt, lockarna lösta i skuggande vågor,
drömmande smålog, af strålregn bestänkt", sjunger Atterbom i
Lycksalighetens O. Välbekanta äro Tegnérs ord om springarna.
hur de "stampande stodo i spiltornas rad och tuggade vallhö,
manarna knutna med rödt och hofvarna blanka af jernskor*.
I sin metafysiska lärodikt Kärleken berättar Stagnelius: "Af
materiens dunkla irrbloss dårad, locken fladdrande och kinden
tårad, Psyche trånsjuk följer Amors spår". I Börjessons
Erik 14:es Son uppmanar den ryska kejsardottern den
olycklige prinsen att fly tillsammans med henne: "Sporrarna i
springarn tryckta, vi utöfver steppen ila, stormåtföljda,
solförbrända". Hos Orvar Odd säger den anstolte Hamilton till
zigenarhövdingen John Faa: "Allt öfverlagdt, min unga vän,
ni är en man, af hvilken en hel hop göras kan". I Viktor
Rydbergs Oro heter det: "Upprätt stödde emot svärden, pannan
högt och trotsigt buren, ~ så farväl vi bjude världen". Och
hos Snoilsky "konung Erik på sin luta leker, lutan lagd på
silkesstickadt knä*. (Jfr för övrigt Berg, Poet. frih. ss.
259, 270.)
Men dylika konstruktioner äro ingalunda förbehållna
skalderna. Även i obunden stil skymta de fram. Berg
framhåller (Poet. frih. s. 271), att de inte äro sällsynta i
gusta-vianernas och den antikhärinande Geijers prosa. Och de åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
