Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Berg, Ruben G:son. Frödings randglosor till “Svenskan som skriftspråk“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖDINGS RANDGLOSOR TILL "SVENSKAN SOM SKRIFTSPRÅK" 79"
är intresseväckande torde framställningen ej förefalla den
intresserade ledsam", något, som ju endast svagt motsäger den
bestridda uppfattningen. Cederschiöld finner normalprosan i
jämförelse med samtalsspråket något mindre i stånd att
anpassa sig efter "mottagarens" personlighet (s. 96), något som
Fröding tvivlar på: "Månne ej detta är ett misstag. Ju mer
jag öfvertänker och ju samvetsgrannare jag väljer ord ur det
för mig och den jag samtalar med gemensamma ordförrådet,
desto begripligare torde mitt tal blifva för honom". Fröding
tvivlar också på, att en absolut anslutning till
ändamålsenlighetsgrundsatsen (d. v. s., att man talar eller skriver med
fullkomlig avpassning efter mottagaren) utsätter en för
"misstro såsom inställsam och karaktärslös" (s. 161): "Hvarför det,
ifall man endast åsyftar att meddela en uppfattning man har
så att den begripes af den man meddelar sig med?"
I anslutning till det av Cederschiöld meddelade ger
Fröding en hel del egna iakttagelser och omdömen om enstaka
språkliga företeelser. "I tal", skriver Cederschiöld, "pläga
vi vanligen använda blott ett ganska ringa ordförråd i
jämförelse med det vi bruka i skrift." Fröding förklarar: "Är
ej fullt säker på detta — visserligen finnas förf. med rikt
ordförråd, men månne ej det allmännast gängse skriftliga
ordförrådet är mindre ordrikt än det muntliga?" När
Cederschiöld jämför den skriftspråkligare konstruktionen: "emedan"
med underordning och: samordning med "och därför" (s. 142)
yttrar Fröding: "Det senare tyckes mig lika korrekt och i
skrift lämpligt som det förra. Därför synes mig lika
förtydligande som emedan." Bruket av vi i st. f. jag vill
Frö-ding ge en urskuldande förklaring till: "Möjl. har detta "vi"
ursprungligen brukats alldeles språkligt och logiskt korrekt.
aVi Magnus, konung af Sverige, och råde, göre veterligt"
etc. äller "Vi Magnus" etc. "och svenska folket hafva
beslutit i förh. till främmande makter" — möjl. har ett dylikt
tillägg till beteckningen af den talande äller skrifvande själf
förefunnits, men sedan fallit bort?" — Cederschiöld ger s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
