Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Hesselman, Bengt. Ortografiska reformer i språkhistorisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
hkn<;t hesselman
senare va ined slutet a och utan v. Och även i bildat
talspråk göres skillnad: va du hemma i går, men (h)var kan jag
träffa dig i morgon eller (h)var va du t går? Men om denna
skillnad är genomförd i talspråket, kan det då vara riktigt
att utplåna den i skriften? Avsikten med en skriftreform
skall väl icke vara att göra skriften fattigare på
uttrycksmöjligheter än vad talspråket är, och vad den själv tidigare
varit?
Men även om dot nu voro så, att do två var verkligen
vore liklydande, vilket de icke äro i levande tal, kunde det
ändå inte vara skäl att skriva dem olika, på grund av
skillnaden i betydelse? Här möta vi en indignerad protest från
reformvännerna på 80-talet. Hela den språkforskargeneration,
som förde fram de nya kraven, var uppvuxen i en inrotad
misstro till den s. k. "ordskillnadsgrundsatsen". Åskådningen
förelåg fullbildad i Hazelius’ Rättstavningens grunder 1870.
För denna generation var i stort sett, trots enstaka
försäkringar i annan riktning, den fonetiska principen a och o, det
talade språket var i alla avseenden det förnämsta och
skriftspråkets enda uppgift var att så nära som möjligt följa efter
talet. Och "ordskillnadsgrundsatsen förliker sig med den
fonetiska principen som eld med vatten", som en medlem av
Rättstavningssällskapet skrev i Nystavaren år 1886, det stora
nystavningsåret framför andra. Vad som inte är skilt i talet,
får inte heller vara skilt i skriften. Då nu talspråket har
så och så många homonymer, måste skriftspråket ha minst
lika många. Ölägenheterna hade man inte blick för, eller de
förnekades, allt skulle framgå av kontexten^ eller
sammanhanget, om missförstånd verkligen påpekades, förklarades de
vara författarens fel. Att tänka sig att skriften kunde
före-bygga tvetydigheten, ansågs uteslutet: "det är teoretiskt
oriktigt och har ingen annan betydelse än att försvåra
ortografiens inlärande" (Nordisk familjebok). Misskännandet av
tvetydighetens faror kunde gå till en ytterlighet som i följande
uttalande i Nystavaren 1886: sammanfallen i uttal av verben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
