Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
♦
N:o 13.
TOCKHO&M:
1820.
COURIER.
Måndagen den 14 Februari.
Sine ir a, ittidio et metu.
Politiska Betraktelser af cn ofärd.
(Tnjändt.)
Ijifvet är rörelse och strid. Lugn är i
grafven. Den, som i statsläran talar blott
om det eviga lugnet, vet då ingenting
om staternas lif, eller hoppas han at se
det för evigt släckt.
Men Iifvets strider äro ej alltid
skak-ningar. När allt kämpar i den lefvande
varelsen, utan at rubba det helas
jemn-vigt och harmoni; då är hans tilstand
den fullkomligaste helsa. Skakningarne
tilhöra blott det kritiska ögonblicket af
en svår sjukdom.
Upinuntrom helsans strider, i stället
at undertrycka dem. Den tid kommer
nog ändock, då jemnvigten rubbar sig,
då någon organ förslappas, och kroppen
faller i en farlig feber. Påskyndom ej
denna belägenhet genom det dåragriga
försöket at låta kroppen hvila.
Underhållom hans helsa genom rörelse.
Framför allt, om han ännu icke är fullvuxen,
hindrom honom ej at växa. Ju mer han
under denna tid får röra sig, desto mer
skola hans muskler stärkas, desto
kraftigare skall han bli at genomgå äfven de
svåraste brytningar.
Huru lyckligt, om den fria öfningen
under en ren himmel kan göra, at ej i
något kärl en vätska stannar och
för-skämmes, at ingen fiber hårdnar, ingen
ledamot blir Ömtålig för värma eller köld,
ingen stannar i overksamhet, at Iifvets
strid och sprittning blir omärkbar genom
en i hela systemet utbredd vexelverkan
och en jemnvigt, som endast uppenbarar
6ig i känslan af helsa och lifsfullhet!
De strider, som hittils föregått i
statskropparne, hafva varit våldsamma och
ej af denna lifgifvande art. Sjukdomar
och förstörelse hafva varit deras
verkningar. Krafterna äro uttömda. Tiden är
inne at sköta de tilfrisknade, så at lifvet
utbreder sig åter harmoniskt och jemnt,
och förädlar de af sjukdomen vanställda
former. Lifsprincipen är ljus — ljusets
ti-dehvarf är inne. Tanken är nu den magt,
som vill eröfra herraväldet i verlden; dess
strider är det, som skola utveckla
frihe-heten. Friheten vinkar oss. Förena vi
våra röster för henne, så tilhorer hon oss,
utan blod och skakningar, blott genom
tankans magt.
Dock ännu tilhorer hon oss icke.
Hon kräfver ej blod och offer mer —
och dock är hennes välde långt ifrån
be-fästadt. Hon har öfverhopat oss ?ned
ynnest; men hjertats andakt har svalnat hos
hennes dyrkare. Tidens vådor ärq
kanhända nu lika stora, som någonsin. —
Våldet har alltid försmått den varnande
rösten. Må friheten icke göra, det och
jag är trygg, at hon segrar.
Våldets män äga et farligt vapen;,
frihetens förtviflau. De veta kan händn
# %
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
