Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“En stor näsas inflytande på en kolerisk natur."
Bläck hornssq valler
af
Trimoleon Trimm.
Bonilacius Spitz, hvilken vi nu taga oss friheten
föreställa våra ärade läsare, var en af dessa små själar,
son» aldrig trifvas i sällskap ined annat hederligt folk,
vandra vanligtvis för sig sjelfva, missnöjda med
verl-den, med allt dess tillbehör, knapt erkännande dess
skapare, emedan deras sjuka galla försätter dem i en
viss feberaktig oro, och bringar dem i uppror mot allt,
hvad som står högre än de sjelfva: gallsjuka
personer äro derföre vanligtvis republikaner. Herr Spitz
var argsint, den minsta småsak förorsakade honom
alltid gallfeber, ocb som sinnet ofta rann öfver på honom,
och han lefde ytterst sparsamt, så hade alla fettämnen
bortdunstat från hans kropp, och han såg ut som en
skata, den der allt ifrån sin födelse genomgått
Bantings kur. Äktenskapet ansåg han vara ett band, son»
man blott under högst tvingande omständigheter borde
knyta; och med sitt spanska rör mättade och värmde
han ofta upp den nödställde, som bad honom om hjelp,
bevisande sålunda sin egendomliga uppfattning af
ömheten för nästan.
Sådan var herr Bonifacius Spitz, som visserligen
har någon sin like i samhället, men lyckligtvis är
deras antal icke så stort, att det kan utgöra någon
fara för menskligheten, som betraktar dessa parasiter,
hvilka äro en förargelse för sig sjelfva, med mera
åt-löje än barm.
En lördagsqväll hade Bdnifacius Spitz lagt sig med
den oomkullrunkeliga föresatsen, att, vara hvad väder
det ville, och hända hvad som helst, göra en lusttur
till Södertelje med påföljande dags extratåg. Sedan han
fattat detta beslut, somnade han och sof lugnt till
morgonen.
Bland Spitz många egenheter, var äfven den, att
ban fann ett synnerligt nöje i att täfla med Hin Måle
i att stiga tidigt upp om morgnarne; och denna morgon
hade Bonifacius Spitz visat sig synnerligen rask; ty,
innan den förra fått sina ryktbara tofflor på sig, var
vår vän Bonifacius redan rakad.
Sedan Spitz hade upprullat gardinen och
öfver-tygat sig att vädret var vackert, en lycklig
omständighet, son» utöfvade ett helsosamt inflytande på hans
uerfretliga temperament, så borstade Bonifacius sina
kläder. Ty, sedan han, efter många olika fö»*sök,
kommit till den öfvertygelse, att ingen menniska kunde
vara honom i lag, och föröfrigt beräknade att det skulle
göra honom en betydlig besparing, företog han sig att
bli sin egen uppassare. Visserligen hände det någon
gång, att han under uppassningen blef förargad, och i
sin ilska sonderref sina kläder; ja, han gick så långt i
sin ursinniga vrede, då han fann detta för dyrbart, att
han i sin vilda paroxysm fattade en rotting och piskade
sig sjelf .... Men, * då ban fann att detta medförde
för mycken sveda och värk, upphörde han så
småningom äfven med dessa koleriska utbrott och nöjde sig
med mera dämpade utgjutelser, inskränkande sig till att
förarga sig öfver att han icke hade någon mensklig
varelse, på hvilken han kunde uttömma sin vrede. Tack
vare det herrliga vädret och Bonifacii ovanligt lugna
lynne, afslutade han sin klädsel denna morgon utan
den ringaste harm, samt fattade sin hatt, silt spanska
rör och gick till den billigaste restaurationen, lör att för-
tära sin frukost, hvilken lyckligtvis smakade honom
väl, och a fl opp utan att hans själs jernn vigt blef det
ringaste störd — hvarefter han begaf sig i all
maklighet på väg till hanhallen, som vid tiden för vår
berättelse ännu var den södra, och anlände i lagom tid
att skaffa sig biljett och intaga platsen i en kupé, h var-*
efter tåget satte sig i gång, utan att vår vän Bonifacius
be höft vänta, nugot som vanligtvis utöfvar en norfretande
inverkan på otåliga lynnen, och enligt all anledning
betydligt stört Spitzons goda lynne för dagen.
Hans belåtenhet ökades allt mer, då han fann att
vagnen, utom honom sjelf. blott innehöll tvenne
passe-gerare — ett aktningsvärdt fruntimmer med sin dotter.
L)et aktningsvärda fruntimret, som hade ett mycket
godmodigt utseende, kunde, i följd af sin medfödda
svaghet, ej underlåta att genast börja ett samtal med
den midt emot henne sittande, till utseendet så
hygglige Bonifacius Spitz. Hon utbredde sig till börja med
öfver deras tur, att på denna lustfärd få njuta af det
herrligaste väder man kunde önska sig.
Till lycka för det aktningsvärda fruntimret med
det godmodiga utseendet, var vår vän Bonifacius Spitz
vid det förträffligaste humör i verlden.
“Jag är för min del förtjust öfver detta gudomliga
vader*, svarade han med ett söttsurt grin. “Det fula
vädret utöfvar ett menligt inflytande på mitt lynne,
som är, jag medger det, särdeles retligt. Fult värder
försätter mig alltid i dåligt lynne; är det vackert åter,
så är jag den bästa menniska i verlden. — Ser ni,
min fru, jag är något häftig af inig, allting retar mig,
jag förargar mig åt den minsta småsak, å’ har jag
ingenting att förarga mig öfver, så ... så, förargar jag
mig ändå!*
Den aktningsvärda gudomliga frun tyckte att den
hederliga Bonifacius var särdeles att beklaga, samt
förmodade att lians lättretliga humör troligen härledde
sig af “hcmloröjter“, hvilka i hög grad anfäktade
honom.
Som vår vän Bonifacius icke ville visa sig vara
mindre hemma i terminologien un hans nya bekantskap,
medgaf han godvilligt möjligheten af den aktningsvärda
fruns åsigt, ty någon orsak måtte det vara, att han,
som var en i botten så god menniska, hade ett så
ilsket sinne:* Spitz smålog, när han försäkrade d^ttn,
och kastade, för första gången, en blick på den
aktningsvärda fruns dotter. Men vid detta ögonkast
på det unga fruntimret, blef Bonifacii förträff] i ga
humör totalt bringadt ur sin jeinnvigt. Hans kinder
blefvo askgraa, hans andedragt kort, och läpparne blefvo
gröna af ilska. — En näsa med dylika ofantliga
dimensioner som den unga damens, kunde ej annat än
förarga honom. Denna djerft utskjutande tipp, detta
storartade, romerskt krökta näsben, hela denna
liifi-klyfvande näsa, hade något så trotsigt, så oförskämdt,
ja, det hela var »allt för näsvist, att ej vår vän
Bonita-cius Spitz skulle bli ursinnig öfver, att et» menniska
kunde vara nog ogrannlagn och visa sig med en dylik
snabel. Spitz började kasta sig oroligt af och an på
bänken, och den aktningsvärda frun, som var
upphof-vet till flickan med den stora näsan, hade till svar på
cn i all oskuld framställd fråga, om “hcmloröjterna44
började ansätta honom, troligen erhållit en spark, om
ej, till lycka för henne, och det manliga könets heder,
den hetlefrade Spitzcn varit för rådd om sina inånga
liktorn ar.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
