Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BlflckhornBsqyaller
af
Trhnoleon Trimm.
(Forts).
1 det ställe fick hon intet svar alls.
Fruktan att på något satt komma i delo med
polisen afhöll äfven Spitz alt, lydande sina uppsvällande
känslor, kasta sig öfver flickan med den stora näsan ocli
tillplatta den till en, efter hans åsigt, lämplig storlek,
lians hlod sjöd likt itänd sprit, och lian kastade sig
vredgad i ett hörn af vagnen med fast föresats att blunda,
tills tåget hann fram, för att slippa på nytt se den
förargliga näsan.
Egarinnan af den förargelseväckande näsan satt
emellertid i allsköns oskuld, föga anande den vrede hon
uppväckt hos sin granne, emedan hennes mot marken.
ständigt. riktade blickar hindrade henne varseblifva den vrede,
som flammade på grannens ansigte.
Vid framkomsten till Södertelje hann konduktören
knappt öppna dörren, förr än herr Bonifacius Spitz med
ett för tv i fl ad t språng störtade ut. Utan uppehåll sprang
han, tills han sjönk utmattad pä en grönklädd kulle utom
staden och rullade sig ursinnigt fram ocli åter i gräset,
tills lians kropp blifvit tillräcklig! möHmltad mot åtskilliga
hvassa stenar. Något lugnad häraf, beslöt Spitz sig taga en
tterligare afkyluiiig genom ett kallt bad. Iläraf
fullkom-gt svalkad, beslöt lian att gå till den vid hamnen
liggande ångbåten för att med ett glas porter stärka sig
efter hadet; och inedan han så vandrade, höll han sina
Ögon ständigt fixerade på de s. k. borgmästarstenarne, de
stora platta stenar, som, bildande liksom ett slags rvgg,
•»gga » midten af våra .småstadsgator, ocli på hvilka det
är magistratens uteslutande rätt att, vandra med
borgmästaren i spetsen, när den begifver sig till ocli från sina
vigtiga öfverläggningar; och det var på dessa stenar som
Spitz höll sina blickar, på det att ett tillfälligt möte med
den stora näsan ej åter skulle sätta lians lugnade sinne
i uppror.
Medan lian förtärde sitt glas porter, fick han en
lycklig idé. som kom honom att småle af segerfröjd. Han
hade hela tiden plågats af oro öfver, att hans otur skulle
föra honom i samma vagn på hemvägen som damen med
don der stora näsan; nu föll det honom in, att han kunde
aUlrädii återfärden med don ångbåt, på hvilken han nu
befann sig, och fullkomligt belåten med detta ypperliga
infall, som visserligen ådrog honom en oförutsedd utgift,
men befriade honom från en förargligt sfor näsa, fattade
han en tidning och ldef qvarsittande i försalongen,
studerande tidningen, tills ångbåten hade lagt ut.
Sedan fartyget kommit, i gång, steg vår vän upp på
duck med ett segersällt småleende på sina tunna läppar.
Men knappt var vår .Spitz uppkommen, än han af
bestörtning \ ar nära att falla baklänges utför trappan, och
han* triumferande löje försvann för en darrande vrede.
livad var det väl. som mötte hans häpna blickar, om
i eke don aktningsvärda frun med det godmodiga
utseendet, och hennes dotter med do nedslagna ögonen och den
stora näsas», hvilken tycktes täfla i storlek med ångbåtens
för den goda vinden hissade klyfvnre!
I sin ilska var Bonifacius frestad rusa på kaptenen,
lätta denne i kragen ocli kasta honom öfvel’ bord, derest
han ej godvilligt lät fartyget återvända: men en blick på
kaptenens väldiga axlar, öfvertvgadc honom orn det
fruktlösa i > tt dylikt försök.
Bouifacius snarare flög än sprang utför trappan ner
i salongen, omkullskuffade i sitt språng allu stolar och
barnungar, som stodo honom i vågen, kastade sig i ett
hörn på en soffu och blef der qvarsittande i stum vrede
öfver det hårda öde, som förföljde honom i skepnaden af
en stor näsa, obekymrad och otillgänglig för det skrik
och den skur af förebråelser, som haglade öfver honom.
Då någon hördes nedstiga från däck, skakade en
nervös frossa vår Bonifacius, och han blundade af panisk
förskräckelse, knappt vågande med ett hälft öga betrakta
den inträdande, af fruktan att han åter skulle få se flickan
med den retfulla näsan. Till lycka för egarinnan af denna
framstående del af hennes ansigte, blef hon qvarsittande
på akterdäck, ty herr Bonifacius Spitz hade fast beslutat
att, kosta livad det ville, uttömma, sin vrede på
densamma, om hon vore nog näsvis visa sina stora
dimensioner i salongen.
Ångbåten hade legat öfver en half timme vid
Iliddar-holmen, och styrmannen redan flera gånger tillsagt Spitz
att. gå i land, innan vår hjelte vågade lemna sin plats af
fruktan, att flickan med den stora näsan blott och bart,
som han inbillade sig, för att reta honom, satt qvar på
akterdäck. Sedan han öfvertygat sig om, att hon gått,
lemnade han fartyget med en hastighet och skygghet, som
om lian fruktade, att sjelfva skuggan af den stora näsan,
ännu låg qvar öfver däck. De ombord varande, ända
ilrån kaptenen till akterstäderskan, trodde fullt dch fast,
att han var splitter galen.
Med händerna begrafna i fickorna och hatten djupt
nedtryckt öfver ögonen ilade Bonifacius hem. Utan att
aftaga hatten och ined käppen ännu under armen, kastade
han sig utmattad på soffan, klagande bittert öfver, att
hans g&jdje för dagen och hans goda lynne för en lång
tid voro förstörda; allt genom en näsvis menniskas
förvållande.
Någon ro fick vår gode Bonifacius Spitz ej på hela
natten. Hände det någon gång, att han slumrade in,
utmattad af vrede, framställde sig genast för hans uppjagade
fantasi en rad af näsor; somliga uppböjda, andra nedböjda;
somliga trubbiga eller spetsiga, andra platta; alla stora
och af ett trotsigt, kallt, högtidligt utseende. Sådant var
mera än den hetlefrade, lättretliga herr Bonifacius kunde
fördraga. Vid dessa bilder vek sömnen genast från hans
ögonlock. Han rusade upp och, slängande allt sitt
porslin i väggen, önskade han att lika lätt kunna krossa alla,
näsor i verlden.
Under sådana vredesutbrott tillbringade lian natteut
och den uppgående solen öfverraskade honom, sysselsat
att genom fönstret utkasta sängkläderna på gården.
Det förfärliga väsen Bonifacius fört under natten och
hans sista tilltag föranledde de öfriga hyresgästerna att
sända en deputation till husvärden med anhållan om den
oregerliga hyresgästens utvräkning. Denna framställning
föranledde värden att, åtföljd af deputationen, begifva sig
till fridstöraren och i all vänlighet anmoda honom välja
ett annat fält för sina ursinniga experimenter.
Lyckligtvis hade värden försigtigtvis medtagit de
klagande hyresgästerna, hvilket afhöll herr Bonifacius
Spitz från att. göra ett försök att låta honom fara samma
vag som sängkläderna. Fruktan att sjelf komma ut denna
väg afhöll honom emellertid från detta djerfva försök;
och han fattade, skummande af vrede, sin hatt och sitt
spanska rör samt störtade förbi de hånande grannarne ut
(Fort«.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
