Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scen I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 KOMEDIER OCH ENAKTARE
Men ingen dyrkar jätten som uppå berget står,
fast han är starkare än allihopa.
Han skyddar den för stormen, som uti dalen går,
och åskans blåa blixtar dem tar han i sitt hår,
den varma solens strålar han över åkern sår,
och regn han samlar i sin stora skopa.
Ack! vilket ömkligt släkte där ner i dalen bor,
som ringer och som pinglar, som korsar sig och tror
på gamla sagan, den man tvättar opp och färgar,
om Balder, vite guden, som dog för mistelten,
men icke tror på jätten, som hellre kastar sten
än han sig låter stenas utav dvärgar.
Nu solen gick i havet, och natten faller på,
och alla mänskor börja sängen bädda,
då klämta de i klockor för vettar och för rå,
de krypa under täcket och låta bönen gå,
ty alla trogna äro inför mörkret rädda.
Det skymmer; och det klämtas tre gånger tre slag i kyrkan,
Men jätten älskar mörkret och ensamhetens rö,
i mörkret är det tystnad, där stora tankar bo,
och uti solen dansar endast myggen.
En uggla kommer flygande och sätter sig på hans axel.
Där är min egen fågel, min vän i mörkan natt,
två ögon på två vingar, och klor som av en katt,
den tros stå i förbund med Styggen.
Sjung liten fågel på goda viset ditt,
i svart du skådar världen, men sjunger jämt -
UGGLAN.
Klä vitt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
