Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - NIONDE KAPITLET. Klockan nio en novembermorgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
NIONDE KAPITLET.
Klockan nio en novembermorgon satt
Falkenström på en bänk i Hummelgården i den mest
undangömda allén. Bakom honom stodo några svarta
granar, svartare än vanligt under den tunga vinterhimlen.
Alla mannens ansiktsdrag voro liksom utstrukna; och
snöreflexerna underifrån förvandlade hans ansikte till
en enda vit fläck med några fördjupningar i. Han
var orakad och otvättad, hade försummat renovera
hårfärgen, så att tinningarne lyste vita; stövlarne
voro oborstade och kläderna skrynkliga, allt
antydande att han sovit borta påklädd.
Han stirrade slött framför sig med smärta och
förtvivlan.
Det började falla snö, täta ulliga flingor, som
singlade ner och packade sig. Det märkte han ej
utan blev sittande okänslig för kölden och fukten.
När han slutligen vaknade upp var han nersnöad så
att han måste dra ut fötterna ur snödrivan; därvid
rasade snö från hatten och rocken som från ett tak i
dagsmejan. Han reste sig för att gå, men paralyserad
av obeslutsamheten vände han sig åt alla väderstreck,
och sedan satte han sig igen.
Han visste verkligen inte vart han skulle gå, ty
han hade ingenstans att gå, ägde intet mål, intet
intresse vid livet, som kunde sätta honom i rörelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
