Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sista skottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SISTA SKOTTET 217
- Nåå? repeterade borgmästaren med hotande
blickar.
- I viljen icke lämna nycklarne?
- Nej, tusen gånger nej, miljoner gånger nej!
dundrade borgmästaren och sprang upp från stolen
blodröd i ansiktet.
- Veten I, återtog majoren, att de avlidnes lik
förpesta staden sedan Svensken tagit kyrkogården i
Eschach?
- Jag vet!
- Veten I, att alla stadens hästar och hundar
äro slaktade?
- Jag vet! Och jag vet att min egen Packan,
min följeslagare sedan tjugu år, då jag miste hustru
och barn, var den förste som fick släppa till livet!
- Veten I, att sjön har stigit, så att källarne
äro fulla med vatten och därför ingen människa kan
taga sin tillflykt där nere om bombardemanget skall
fortfara.
- Jag vet! svarade borgmästaren.
- Veten I, att vårt vin som står på kullarne
därborta, på Hoierberg, vid Schachten, vid Eichbiihl,
är moget till skörd, och att Svensk och Fransman
redan kastat sig över vingårdarne som starar?
- Jag vet! Men veten I, att freden kan vara
sluten redan i denna dag, att den kanske redan är
sluten, och att vi kunna rädda äran om vi dröja en
dag till med kapitulationen.
- En dag till, återtog majoren. En dag till!
Så ha vi sagt i tre månader, och under tiden dö våra
barn. I veten kanske icke att korna sinat, sedan
de ätit mossan på taken, löven på träden, spillningen
ur häststallen, slickat mjölnarns tomsäckar, druckit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
