Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syndabocken - Sidor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYNDABOCKEN 141
tid. De gingo ner till den lilla skogssjön, tittade
efter löjor, kastade småsten på dem, plockade
svärdsliljor, men detta allt fyllde bara ut en timme. Då
infann sig torkan igen, men varnade för den farliga
tystnaden, snattrade de om ingenting, togo om gamla
tema, och när de upptäckte sig som plagiatörer, kunde
de icke se varann i ögonen. De skämdes för
varandra, för sig själva, men tystnadens spöke jagade
dem framåt, så att de slutligen sade ofrivilliga
dumheter, rörde vid sår, som de icke ville åt. Libotz
hade mesta oturen.
- Det är underlit att alla skomakare heter
Andersson, sade han till exempel, bara för att säga
något.
- Min pappa var skomakare, men han hette
Lundberg, svarade Karin med en viss godmodig
humor.
- Kära, lilla vän, inte visste jag det, och inte
ville jag såra dig.
- Nej, det vet jag, svarade Karin, som var säker
på sin fästmans goda sinne; och för övrigt levde
de ännu i paradiset, där ingen trodde ont om den
andra, och sålunda gräl icke kunde uppstå, grälet
som brukar börja där den goda tanken och den goda
viljan upphöra.
Slutligen måste Karin gripa i sitt förråd, och
hon gick i tankarne till Askanius och gästerna:
- Den där Tjärne är en trevlig karl i alla fall,
sade hon.
Nu skulle ju Libotz ha tagit detta som en
påminnelse att han själv var tråkig, men det gjorde han
inte, utan han tog fatt i Tjärne, som ett motiv, och
med sin mänskovänlighet visade han fram hans goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
