Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syndabocken - Sidor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYNDABOCKEN , 147
Följande morgon mottog Karin ett brev jämte sin
ring. Brevet var icke bittert, tvärtom. Libotz påtog
sig all skuld, beklagade att han blottställt hennes
rykte; förklarade att han icke var den man hon skulle
ha; hans tunga lynne, hans svåra arbete med allt
mänskligt elände gjorde honom omöjlig som
sällskapsmänniska; icke lycklig själv kunde han icke
sprida glädje eller ljus över en annans liv. Och så
vidare.
Karin grät, men insåg att detta var det bästa,
och därmed återgick hon i sin tjänst hos Askanius,
dit Libotz nu upphörde att gå.
Även fiskalen uteblev en tid, ty i samma stund
Libotz släppte taget, förlorade rovet all retelse för
honom; han hade bara velat känna sin
omotståndlighet och njuta av den andres lidanden, en kort
söndagseftermiddag.
Libotz höll sig inne i åtta dagar, lät hämta mat,
bleknade, men skötte sitt arbete med lugn och vanlig
uthållighet.
Hans ställning till stadens innevånare förblev
densamma som förut. Hatad av alla som han måste kräva,
misstänkt, missaktad, drog han dagens tunga och
uppfyllde sina plikter nästan småaktigt. Kom det
teater, cirkus eller musiksällskap till staden, så gick han
dit, fastän det icke roade honom.
- Si, vi måste gå dit som ha råd, annars
kommer de aldrig igen, och då står teatern tom. Det är
en skam för stan, och barnens enda nöje är cirkus;
man måste tänka på de andra också.
Men han lånade även ut pangar, utan ränta,
ficklån åt småfolk; skrev på borgen, fick betala, men i
tack erhöll han endast det tråkiga ryktet vara pro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>