Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syndabocken - Sidor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYNDABOCKEN 151
dagsmiddagen, vet ni inte någon levande skam. Men
sådan fader, sådan son! - Tag bort korten, annars
skall jag ta bort dem!
Edvard Libotz satt svarslös, skamsen, förvunnen;
han kunde icke skylla på fadren.
När sysslomannen gått, reste sig Libotz och
ville gå.
- Ska du gå redan? utfor gubben.
Det var hans vanliga avskedsförebråelse.
»Redan», även om han stannat i timmar. Och sonen visste
att fadren icke saknade hans sällskap utan bara njöt
av att han plågades.
Edvard tog mod till sig och framställde med mild
förebråelse:
- Om du icke lyder reglementet, far, så
kommer jag aldrig igen, sade han.
- Det kan jag tro dig om, du som ville kasta
din bror på landsvägen och försatte din far i
konkurs.
Vad skulle han svara på det! Han ryste bara vid
denna yttring av det uronda, det gemena, lumpna, och
förkrossad gled han ut genom dörrn. Men han hade
en korridor att passera, och smädeord om kortspelare,
förförare, procentare, flögo som pilar från båda
sidorna.
Kortspelet var det tyngsta, ty där gav han sig
skuld; han hade varit i högmässan om förmiddagen
och känt sig hugsvalad av textens: I denna världen
haven I tvång, men varer vid god tröst, jag haver
övervunnit världen. Där hade röster viskat honom
tröst och hopp, givit honom vinkar om att det var
prövningar och icke straff han genomgick, att hans
öde var Hiobs, och han själv en tämligen skuldfri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
