Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hut ab!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke, emedan så behagar mig, Gud vet det; utan
emedan så är Guds skickelse, därför vill jag också
regera.»
Fredrik Wilhelm IV var en uppriktigt religiös
man, och som sådan erkände han sig vara till och
vara vad han var, endast genom Guds nåd. Det är ju
blygsamt och vackert, och det är hela meningen med
Guds nåde, som sedan blivit förfalskat till envälde,
självsvåld, och urartat till Übermensch och
Grössenwahn.
Dei Gratia, med Guds nåd, var ursprungligen en
titel som biskoparne efter kyrkomötet i Efesus, 431,
anlade. Detta var icke någon titulus Majestatis, utan
tvärtom ett epiteton humilitatis, och var taget ur
Paulus’ första Korinterbrev. »Jag av Guds nåde» säger
den ödmjuke Paulus, »den störste bland syndare. Men
av Guds nåd är jag det jag är.»
Denna ödmjukhetens titel blev sedan allmän, även
bland munkar, så att ingen klok människa kan
härleda något majestätiskt eller enväldigt därifrån.
Emellertid upptogs epitetet först av frankerkonungen Pippin
och sedan av de andra.
När sedermera kejsar Wilhelm I (Siegesgreis) lät
kröna sig som konung i Preussen 1861, tog han kronan
från altaret, under det han som religiös människa
»erkände i ödmjukhet (Demut) att han mottagit den
av Gud». Detta är ännu den kristliga ödmjukheten
och erkännandet av förbindelsen till all god gåvas
givare.
Då Wilhelm II, nu regerande kejsare, avlade
konungaed i preussiska lantdagen, förklarade han, med
Fredrik den stores (och Gustav den tredjes) ord, att
fursten skulle vara den »första tjänaren i staten»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
