Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Försoning! (Till Försoningslärans bekännare.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Försoning!
(Till Försoningslärans bekännare.)
Den otro som granskar dogmerna har ofta gått
trons ärenden, och vissa otroshjältar ha även varit
»Guds hands människor» eller redskap, icke alltid så
fina och icke alltid av så god vilja dock!
Upplysningsfilosofien eller rationalismen »hade till
stor del utplånat det levande intresset för de specifikt
luterska eller reformerta åskådningarna» (Bensow:
Symbolik), och därför beslöt Fredrik Wilhelm III av
Preussen att förena de båda bekännelserna i sitt rike.
Luthers namn ströks till att börja med, vilket varit
Luthers önskan från en början, och evangeliska
unionen uppstod. Tillvägagångssättet var följande:
man gjorde kompromissformler och »prästerna
för-bjödos att i predikan vidröra de inomprotestantiska
skiljelärorna». Unionen består, men det stramar. Ett
söndringsförsök inom katolska kyrkan ägde rum 1870,
efter påvens ofelbarhetsförklaring, genom
»gammalkatolikernas» utbrytning, vilket blev ett närmande till
protestantismen. Gammalkatolikerna predikade
nämligen på modersmålet, avskaffade en mängd kyrkliga
fester, upphävde celibatet för prästerna o. s. v.,
detsamma som Luther gjort ett par hundra år förut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
