Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klosterfolk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOSTERFOLK 257
Det är detta som skrämmer så mången från
religionen och nödgar folk att dölja sina religiösa
känslor.
I tio år umgicks jag med en man, som jag hade
anledning kalla vän; men jag visste aldrig var jag
hade honom förrän han en vacker dag bekände sig
vara kristian, men »på sitt sätt».
Men han var så rädd för ryktet, ty »då vågar jag
icke ta en sup till maten», icke gå på teatern o. s. v.
En verklig dominikan anser icke lekmannen fallen
ur nådaståndet därför att han synes på ett kafé, dansar,
går på teatern, inte alls anser han så, ehuru han icke
tillåter sig själv detsamma. Det kallas urskillning!
Denna rigorism gillades icke av vår lärofader
Luther, som levde på båda planen, efter sina båda
naturer, och gav köttet sitt. Efter den avgörande
Leipzigerdisputationen med Eck, mottog Luther en
middagsbjudning till sin vän Auerbach, ägaren av
Auerbachshof; men om de dinerade i Faustkeller vet
jag icke.
»Allt har sin tid,» skriver Luther i sina
Tisch-reden; »fred har sin tid, krig sin; att vara klok, och
vara tok.»
»Den som plågas av nedslagenhet, förtvivlan eller
annat hjärteve, och har ett sår i sitt samvete, han söke
först tröst i Guds ord, därefter skall han äta och
dricka samt söka sällskap och samtal med
gudfruk-tiga och fromma människor, så blir det bättre med
honom.»
Och så här fattade Luther missbruket av guds ord.
»Är någon en mördare, äktenskapsbrytare, liderlig,
drinkare eller annat, så har jag under påvedömet i
femton år varit en gudsbelackare genom mässläsning,
17. - Strindberg, Tal till svenska nationen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
