Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sista Atenaren. (Skärskådad av en swedenborgare 1910.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304 RELIGIÖS RENÄSSANS
en stor översvämning, att de sälla bebodde höga platser
av finare materia, dem vi ej känna, och att där var
tillvaron andlig, okroppslig. Pilo Judaeus, juden, talar
om den »aslika kroppen» och vänder ryggen åt
världen med dess ära, makt och rikedomar.
Men det är endast mot kristendomen
beskyllningen riktas och tillspetsas med kristianernas påstådda
skönhetshat. Vi ha hört den falska beskyllningen
upprepas av en renässans (Oscar Wildes), och jag
har vederlagt den senast i Blå Boken. Jag har pekat
på kristna katedralen som antikens arkitektur aldrig
nådde i templen, vilka alla äro lika och kunna
konstrueras ur barnets bygglåda; jag har erinrat att av
helleniska musiken finns inte en ton kvar, men att
med Ambrosianska och Gregorianska sången den
nyare musiken börjar, slutande med Beethoven; att
skulpturen, från Strassburger-munstern (som
återuppstått i Rodin) till Michael Angelo, överträffat antiken,
för att icke tala om måleriet, som i Pompeji
farstumålningar nådde sitt högsta. Riddare och munkar
sökte skönheten i liv och leverne, stridde var på sitt
sätt för dygd och sannfärdighet, under det att ett
fritt och aktat borgarestånd rådde i städerna, i
motsats mot antikens förakt för allt kroppsligt arbete.
Barmhärtigheten byggde sjuk- och fattigstugor,
barnen sattes icke ut för vilda djur; alla världens
världsliga härskare lydde under det andliga överhuvudet
på Petri stol, och dit vandrade kejsarna att mottaga
kronan av Guds nåd. Det är detta vackra, som
renässans-herrarna kalla »Medeltidens tusenåriga natt», så
litet förmå de skilja dag och natt. Och likafullt i
urtidens begynnelse skilde Herren ljus och mörker.
V. R., såsom barn av sin tid, trevar i skymningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
