Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjänstekvinnans son - 8. Islossningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
168 TJÄNSTEKVINNANS SON
Det var nog med biktfader och inkvisitorer,
tyckte Johan, hans själ var räddad och kände sig fri.
De sträckte klorna efter honom, men han flydde.
Vännens brev var osant och tillgjort, och han kände
Esaus händer. Han svarade ej, utan avbröt
umgänget med vännen och väninnan.
De kallade honom otacksam. Den som pockar
på tacksamhet är värre än en fordringsägare, ty han
ger först en gåva, som han skryter med, och skickar
sedan räkning, en räkning som aldrig kan betalas, ty
en gentjänst anses icke utplåna tacksamhetsskulden;
det är en inteckning i en människas själ, en skuld,
som är obetalbar och sträcker sig ut över livet. Tag
emot en tjänst, och vännen skall fordra att du
förfalskar ditt omdöme om honom, att du berömmer hans
dåliga handlingar och häris hustrus och barns dåliga
handlingar.
Men tacksamheten är en djup känsla, som hedrar
människan, och som förnedrar henne. Måtte vi komma
därhän att icke behöva bindas av tacksamhet för en
välgärning, som kanske endast var en ren skyldighet!
Johan skämdes över brytningen med vännerna;
men han kände dem hinderliga och förtryckande.
För övrigt: vad hade de givit honom i
umgängs-nöje, som inte han givit igen ?
Fritz, så hette vännen med pince-nez/en, var en
klok världsmänniska. Båda dessa ord, klok och
världsmänniska, hade den tiden en ful betydelse. Att vara
klok under efter-romantikens tidevarv, då alla voro
litet rubbade, och det var överklass-tecken att vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
