att utskottet ökat utgifterna så mycket, att det skulle bli svårt att genomföra några oms-lättnader för exportindustriens råvaror och att de efterlängtade skattelättnaderna kanske skulle utebli. Under inga omständigheter komme regeringen dock att gå med på någon inflation, förklarade finansministern i likhet med vad den dåvarande statsministern Tuomioja och den förutvarande statsministern Kekkonen gjort tidigare under året. Av olika uttalanden kunde man sluta sig till, att regeringen vid årsskiftet fann det nödvändigt att med 10 å 15 miljarder mark minska den utgiftssumma, som statsutskottet i första läsningen kommit till. Den operationen blev dock en sak, som gled över till år 1954. En följd av de många lagändringar som måste företas var att statsutskottet och riksdagen inte blev färdiga med uppgörandet av 1954 års budget före årsskiftet — i Finland sammanfaller budgetåret med kalenderåret. Man måste då anlita ett undantagsförfarande, som regeringsformen förutsätter. Om någonting sådant sker, vilket hände i december 1953 beträffande dröjsmålet med budgeten, så skall det löpande årets budget tillämpas med vissa begränsningar till dess statförslaget blivit färdigt. Hösten 1953 infördes alltså ett provisorium på det stats-finansiella området, något som hittills varit ytterst ovanligt i Finland under fredstida förhållanden. Statförslaget för år 1953 skall följas till den 31 mars 1954, givetvis dock med en del avvikelser. Året slutade i fråga om det statsfinansiella läget så, att man ej visste, huru man skulle få inkomsterna att motsvara utgifterna. Utrikeshandeln repar sig Under de sista månaderna av år 1953 hade bilden av Finlands utrikeshandel blivit påtagligt bättre än under det första halvåret. Man hade, i syfte att spara på de utländska valutorna, i synnerhet västvalutorna, infört stränga restriktioner, som gjorde att importen under hela året inte steg högre än till 122 miljarder mark. Under det närmast föregående året hade importvärdet uppgått till 182 miljarder och år 1951 till 155 miljarder mark. För högkonjunkturåret 1951 hade man haft ett exportöverskott på mer än 31 miljarder mark — ett rekord i sitt slag även om det gällde inflationspengar — och år 1952 förelåg ett underskott på omkring 25 miljarder mark. Tack vare den stora importen under de två närmast föregående åren fanns det vissa lager att tära på 1953. Och då man räknade samman alla siffror, belysande exporten och importen, framgick det att exporten belöpte sig till cirka 132 miljarder och importen till inemot 122 miljarder mark. Här förelåg sålunda ett exportöverskott på cirka 10 miljarder mark, ett överskott som visserligen hade nåtts genom hårda restriktioner men som dock fördelaktigt skilde sig från underskottet år 1952. Resultatet kunde ju knappast betecknas som lysande, men det innebar likväl att de värsta farhågorna inte hade besannats. Den höjning av levnadskostnadsindex, vilken kunde ha medfört en kännbar allmän löneökning, uteblev trots alla dystra förutsägelser. Prisnivån var stabil och arbetsmarknaden stördes ej av några konflikter. Färre arbetslösa, trots allt Även på ett annat område kunde man vid årsskiftet konstatera, att utvecklingen varit något gynnsammare än vad man vågade räkna med några månader tidigare. På årets sista dag fanns det omkring 45 000 inregistrerade arbetslösa. Detta var 10 000 färre än vad man kalkylerat med vid säsongens början. Den arbetslöshetskommitté, som tillsatts av regeringen, hade vid sina beräkningar antagit att de arbetslösa i slutet av december 1953 skulle uppgå till 55 000 personer. Själva takten i fråga om arbetslöshetens tillväxt hade också varit långsammare än vad 342