ofta är den ende akademikern och kyrkan den enda solenna samlingslokalen, innebar detta en stor förändring. Av andra debattämnen kan nämnas frågan om nattvardsvinets alkoholhalt och dess ev. faror, som bl. a. behandlades i en stort upplagd artikel i Folkets väl och föranledde en utredning av Diakonistyrelsens församlingsutskott, samt om behovet av en ny psalmbok. Detta behov hävdades starkt i en skrift av skalden och prästen Rune Pär Olofsson med titeln ”Ny psalmbok?” I rundradions tidsspegel gjorde överste Willy Kleen i oktober ett våldsamt angrepp på kristendomen, särskilt dess läroformuleringar, under mottot: etik men inte tro. Angreppet föranledde instämmanden och genmälen i stora delar av pressen. Till denna sida av årets kyrkokrönika är att anteckna, att Svenska Dagbladet fr. o. m. den 11 februari varannan vecka innehöll en diskussionsöversikt under rubriken ”Kyrklig debatt”, författad av Diakonistyrelsens gymnasist- och ungdoms-sekreterare Eric Grönlund. Det största diskussionsämnet var som bekant den från föregående år ärvda frågan om kvinnliga präster. Striden mellan kvinnoprästernas motståndare och anhängare fördes på många fronter: i teologien, kyrkopolitiken, pressen och det vardagliga umgänget. Inom den rätt stora litteraturen kring ämnet märktes framför allt två sammelverk: ”Kvinnan, samhället och kyrkan”, där professor Krister Stendahl, Harvard, och docent Ruben Josefson, Uppsala, företrädde ja-riktningens exegetik, respektive systematik, medan ”Kvinnan och ämbetet enligt Skriften och bekännelsen” innehöll nej-sidans exegetik, utvecklad av professor Bo Reicke, Basel, och docent Bertil Gärtner, Uppsala, och dess systematik, förmedlad av biskop Bo Giertz, Göteborg, och professor Hjalmar Lindroth, Uppsala. Frågan om kvinnans behörighet till prästämbetet behandlades vid både vår- och sommarriksdagen, båda gångerna med positivt beslut trots allvarliga yrkanden om uppskov, särskilt från högerhåll. Mot sommaren blev det genom rapporter från valen av kyrkomötesombud tydligt, att ja-sidan skulle segra även i kyrkomötet. Motståndare från hela landet samlades då till en väldig kongress i Örebro 7—8 juli, där man överläde om situationen, stärkte varandra i den bibliska övertygelsen och förkastade varje tanke på att utträda ur kyrkan vid ett ev. positivt kyrkomötesbeslut, örebromötet hade deltagare från alla lågkyrkliga, gammalkyrkliga och högkyrkliga väckelserörelser inom kyrkan, utom Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Den 28 mars hade Konungen beslutat, att kyrkomötets begäran om rådrum ej skulle villfaras utan nytt kyrkomöte inkallas den 30 augusti. Då sammanträdde också 1958 års allmänna kyrkomöte, som på grund av ärkebiskop Brilioths sjukdom leddes av biskop Ysander. Redan vid utskottsvalet märktes de från föregående år ändrade styrkeförhållandena. Den 7 september inlämnade biskoparna Nygren, Cullberg och Ljungberg en gemensam motion, att mötet måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition, då förslaget där vore sammankopplat med ny kyrkolag om kvinnas behörighet till prästtjänst, men att mötet samtidigt skulle samtycka till upphävande av den passus i regeringsformen, som förbjuder kvinnas utnämning till prästtjänst. Riksdagsman Staxäng och tio andra ombud motionerade om avslag utan vidare på motionen. Särskilda utskottet blev som väntat splittrat. Av de 14 ledamöterna uttalade sig 8 för kvinnliga präster, bl. a. ordf, biskop Hylander, f. statsrådet Ivar Persson och docent Josefson, medan 6 var emot, nämligen biskoparna Giertz, Malmeström och Cullberg, domkyrkosyssloman Ove Hassler, rådman Lampers och redaktör Axel B. Svensson. Plenardebatten 26—27 september varade 16 timmar, biskopsmotio- 146