rätten inte ansåg kunna ha så stor betydelse. af Malmborg måste enligt hovrätten ha insett detta om han tillräckligt satt sig in i förslagen innan han godtog kostnadssänkningen. Trots att restaurangen i det sista förslaget skulle få en annan utformning än i det aktuella decemberförslaget togs samma kostnads-belopp upp. Kostnadsberäkningsavdelningens chef hade godkänt beloppet i marsförslaget, men hovrätten fann att af Malmborg måste ha insett att denne inte haft tillfälle att tillräckligt noga granska beloppet. Hovrätten ogillade åtalet mot af Malmborg i en del fall. Man fann det bl. a. inte styrkt att anmärkning kan riktas mot af Malmborg för att han låtit nöja sig med de ritningar som bifogats förslagen. Byggnadschefen Olle Rinman hade enligt åklagaren brustit i omsorg och varsamhet vid granskning av beloppen i förslagen. Hovrätten ansåg att beräkningar för dessa förslag anmälts till Rinman av af Malmborg och inte på vanligt sätt av chefen för kostnadsberäkningsav-delningen. Hovrätten beaktade vid frikännandet av Rinman bl. a. att han haft anledning att räkna med att af Malmborg skulle ha upplyst honom om det funnits omständigheter som skulle ha haft betydelse för beräkningarna, af Malmborg var särskilt insatt i Operaärendet. I åtalet framhöll åklagaren särskilt att Rinman som byggnadschef igångsatt byggnadsarbetet utan generaldirektörens tillstånd och utan att ha vidtagit andra kontrollåtgärder än att upprätta en kostnadstablå. Hovrätten fann att detta visserligen stått i strid med bestämmelsen om kostnadstablån men att Rinman med hänsyn till omständigheterna inte borde ställas till ansvar för detta. Åtalet mot Rinman gällde också att han brustit i uppmärksamhet genom att så stora kostnadsöverskridanden tillåtits uppstå. Hovrätten fann dock att Rinman inte kan lastas för överskridanden under 1960 och därefter. I domskälen framhölls att byggnadschefen Rinmans arbete under 1960 och därefter tycks ha präglats av en strävan att hålla kostnaderna nere. MUTSKANDAL PÅ MUSKÖ Under år 1962 rullades den stora mutaffären vid fortifikationsförvaltningens Musköavdelning — mångmiljonanläggningarna för försvarets räkning — upp inför Stockholms rådhusrätt. I januari åtalade stadsfiskal Thorsten Rosenberg en 55-årig byråingenjör och chefskontrollant på Muskö för att systematiskt ha utnyttjat sin förtroendeställning till bedrägerier, mottagande av mutor, stöld och andra brott. Den åtalade hade genom manipulationer med kvitton och fakturor tillskansat sig förmåner i stort och smått från material och arbetskraft för privata stugbyggen till ersättningar för arbeten och leveranser som aldrig ägt rum. Tillsammans med chefskontrollanten åtalades ytterligare fem personer för delaktighet i ett eller flera av de påstådda brotten. Till grund för åtalet låg en polisutredning som tagit över två år i anspråk. Utredningen visade en skrämmande provkarta på brott av skilda slag. Den sammanlagda summan av de belopp byråingenjören bedragit kronan på uppgick enligt utredningen till omkring 50 000 kr. Summan tycks i och för sig inte anmärkningsvärt stor. Det sorgliga i hela affären är att den ger exempel på hur en chefstjänsteman i förtroendeställning systematiskt utnyttjat denna för egen vinning, menade åklagaren under rättegången. Ingen av chefskontrollantens överordnade hade märkt något förrän hela härvan av en händelse rullades upp. Den brottsliga verksamheten, som åklagaren lade byråingenjören till last, hade pågått ända sedan mitten av 1950-talet. Bland de 48 åtalspunkterna kan nämnas att byråingenjören med kronans material och fortifikationsförvaltningens avlönade personal bl. a. låtit uppföra en påkostad villa i Västerhaninge. Dessutom lät han bygga ett båthus, en hundgård och en båtbrygga åt en god vän. I utredningen förekom luftfakturor på virke och transporter samt privata inköp hos fortifikationsförvaltningens leverantörer, där byråingenjören genom sin nyckelposition fått rabatter och förmåner av otillbörligt slag. Rättegången påbörjades i oktober och pågick under två månader. I upptakten uppträdde bl. a. den byråchef inför vilken den åtalade chefskontrollanten var närmast ansvarig i sitt arbete, en generalmajor, som var ordförande och verkställande ledamot i fortifikationsförvaltningens Musköavdelning. Generalen framhöll inför rätten att den åtalade åtnjutit ett alldeles särskilt förtroende och att det aldrig funnits skäl till anmärkning mot honom. Han ansågs vara ”skicklig, snabb och ha förmågan att göra kloka dispositioner”. Hans verksamhet hade enligt generalens uppfattning medfört betydande besparingar åt kronan. 172