Sickan Carlsson provsitter huvudmöbeln i Intima teaterns "Gungstolen” som blev en verklig lång-körare. Hon assisteras på bilden av Sven Lindberg och Hasse Ekman. stabilitet. Under våren vann Lars Forssell, mycket tack vare Ingrid Thulin, framgång med en oväntat realistisk och lättillgänglig liten spionhistoria, Mary Lou, och Stina Bergman gjorde en sen regidebut genom att sätta upp sin make Hjalmars Patrasket. Att Shakespeare ännu är över förmåga för teatern visade en torftig föreställning av Trettondagsafton. Senare på året introducerades den mångomtalade italienaren Dario Fo med tre halsbrytande farser. På de med stora svårigheter kämpande privatteatrarna var det ont om glädjeämnen. Intima teatern lyckliggjorde hela året sin publik med Hasse Ekmans Gungstolen, och Vasa-teatern fick bittert ångra vågspelet att ta upp Tennessee Williams Iguanans natt. Lilla teatern öppnade sin famn för en kvartett avhoppade ungdomar från Dramaten — nationalscenen fick över huvud taget vidkännas en anmärkningsvärd skådespelarflykt — och kunde efter cn famlande upptakt inregistrera goda publiksiffror med kabaretprogrammet Party. Av scenerna ute i landet kunde Uppsala stadsteater glädja sig åt speciell medvind. Både Strindbergs sällan spelade Carl XII med Gunnar Sjöberg som gästartist och den fåfängt efterspanade pseudonymen Alfred Werners spirituella men segdragna Hjälten blev odisputabla framgångar. Något av en skandalsuccé gjorde Sven Stolpes Klara, en munvig pamflett mot akademiskt intrigväsen och skrupelfri sensationsjournalistik; kvällstidningarnas recensenter sade sig icke tycka om pjäsen. Mot slutet av året debuterade Ulf Palme som regissör med en uppmärksammad instudering av Tjechovs Onkel Vanja. Skådespelerskan Bibi Andersson fick bl. a. för sin medverkan i denna föreställning SvD:s Thaliapris för 1962. Göteborgs stadsteater inledde året med en pikant luftpudding av Vilhelm Moberg, Sagoprinsen. Större ära hade teatern av en annan inhemsk nyhet, Bo Skölds Min kära är en ros, som snart togs upp även på andra scener. Teaterchefen Karin Kavli tog avsked av sin publik i Giraudoux’ Tokiga grevinnan och återgick som skådespelerska till Dramaten. En epidemisk novitet blev Dürrenmatts Fysikerna, som diskuterade vetenskapens plikt att sabotera kärnvapenindustrien. De sydsvenska scenerna förde en mer undanskymd tillvaro. På Hälsingborgs stadsteater dekreterade ledningen att man inte ämnade tävla med de större skådebanorna, och Malmö stadsteater gjordes av ett antal Lundasociologer till föremål för en något nedstämmande undersökning beträffande konkurrensen från TV och teaterintresset inom socialgrupperna 2 och 3. Från våren minns man särskilt Georg Årlins vackra insats i titelrollen i Onkel Vanja. Ett heroiskt försök att återuppväcka Shcridans Skandalskolan möttes med tankspridd högaktning från kritikens sida. Allmän förargelse väckte däremot den unge amerikanen Arthur L. Kopits Stackars pappa, ett parodiskt konglomerat av läsfrukter varmed också Ideonteatern i Stockholm misslyckades. Stadsteatern Norrkö ping-Linköping införde cn tidigare oprövad form av lagarbete genom att låta Tore Zetterholms samtidsmoralitet Loppmarknad växa fram under fortlöpande diskussion mellan författare, regissör och skådespelare; om metodens användbarhet lämnade resultatet tyvärr svävande besked. På Borås kretsteater, som under året tog ytterligare ett steg mot upphöjelsen till stadsteater, debuterade skådespelerskan Anita Blom som dramatiker med en erotisk triangelhistoria i exotisk miljö, Tunn luft. 194