Västtyske justitieministern Wolfgang Stammberger var ej i förväg underrättad om polisingripandet mot Der Spiegel. Han kom ej med i den nya koalitionsregeringen i december. Bonn. Der Spiegels utgivare Rudolf Augstein arresterades jämte flera av medarbetarna som misstänkt för landsförräderi. Även två överstar arresterades. I avvaktan på process försattes flera av de misstänkta på fri fot någon tid efter razzian. Spiegelaffären som sådan överskuggades snart av häftiga politiska kontroverser. Den socialdemokratiska oppositionen attackerade försvarsministern Franz-Josef Strauss, medlem av Kristligt sociala unionen (CSU), systerparti i Bayern till Adenauers parti Kristligt demokratiska unionen (CDU). Strauss, som ofta varit ute i biåsväder under sin politiska karriär, hade utvecklat stor personlig aktivitet i samband med ingripandet mot Der Spiegel. Försvarsministern hade otvivelaktigt haft vissa objektiva motiv — han hade velat täppa till läckor inom sitt eget departement och i högre staber. Men han hade också hyst personlig ovilja mot den närgånget stridbara veckotidningen, och han hade förivrat sig då han genom västtyske försvarsattachén i Madrid hade hemställt till spanska polisen att denna skulle ”skicka hem” Der Spiegels andreredak-tör Conrad Ahlers, som för tillfället vistats i Spanien. Förberedelserna till aktionen mot Der Spiegel hade också omgivits med egendomlig sekretess på hög nivå; man erfor, att justitieministern Wolfgang Stammberger (Fria demokratiska partiet, FDP) inte hade hållits underrättad om vad som förestod. Stammberger, som blev ytterst illa berörd av att ha fått figurera offentligt som ovetande, begärde avsked men kvarstod tills vidare i regeringen på anmodan av förbundskanslern. Denne försökte få stormen att bedarra genom att utse ett par statssekreterare till syndabockar för hemlighetsmakeriet gentemot Stammberger och andra instanser. Krisen ledde dock till en politisk explosion i november, medan Adenauer befann sig på besök i Washington. Fria demokratiska partiet krävde i likhet med socialdemokraterna, att försvarsminister Strauss skulle lämna sin post. Samtliga FDP-ministrar ställde sina platser till förfogande. Så gjorde också representanterna i regeringen för Adenauerpartiet för att ”underlätta en rekonstruktion av regeringen”. Adenauer nödgades till slut offra Strauss. Han gjorde det motvilligt, dels därför att han personligen höll på försvarsministern, dels också därför att han förutsåg och mycket riktigt fick erfara att denna eftergift skulle uppmuntra grupper, som länge hade begärt att kanslern skulle nedlägga spiran eller åtminstone lova att avgå inom en nära framtid. FDP hade framfört sådana krav efter partiets framgångar vid 1961 års förbundsdagsval men hade då fått nöja sig med en oklar deklaration från Adenauer att han skulle träda tillbaka före mandatperiodens utgång 1965. Nu förnyade FDP-led-ningen sin attack, mer eller mindre öppet stödd av betydande kretsar inom Adenauers parti, vilka ansåg att ett skifte på kanslersposten inte kunde uppskjutas mycket länge till. Dessa element inom CDU förordade i allmänhet, att ekonomiministern Ludwig Erhard skulle utses till efterträdare. Adenauer kämpade hårt för sin ställning. Han försökte att utmanövrera eller uppmjuka FDP genom att företa sonderingar om en regeringsbildning tillsammans med socialdemokraterna. Detta blev dock blott ett mellanspel. Huvudgrupperna på ömse sidor sade nej, när det gällde närmare villkor. Adenauer fullföljde därefter redan påbörjade förhandlingar med FDP om återupprättande av den tidigare koalitionen. För att få detta att gå i lås blev kanslern tvungen att uttryckligen lova att ”abdikera” hösten 1963, efter förbundsdagens sommarferier. Erhards kandidatur förstärktes men kunde ännu inte anses absolut given. 388