hade ett långt samtal med Kennedy i Vita huset. Presidenten talade inte om vad han visste om Kubarobotarna men upprepade sin tidigare varning att införandet av offensiva vapen på ön skulle innebära en provokation som USA inte kunde tolerera. Gromyko svarade bara med att bedyra att endast defensiva vapen fördes till ön. Även på annat sätt gjorde Moskva upprepade ansträngningar att övertyga den amerikanska ledningen om att vapenleveranserna endast var avsedda för det kubanska försvaret. På Vita huset fick man dock alltmera ovedersägliga bevis för att ryssarna gjorde allt för att i ilfart bygga ut en atombas på Kuba och få ett kanske avgörande strategiskt övertag genom att sätta upp medeldistansraketer, som kunde nå praktiskt taget hela kontinenten. Både 30-tons medeldistansrobotar med 1 600 kilometers räckvidd och 55-tons robotar med dubbla räckvidden höll på att uppmonteras när avslöjandet kom. En sådan Sovjetbas i Kari-biska havet skulle innebära en förskjutning av ”terrorbalansen” som USA under inga omständigheter kunde tolerera. Att omedelbara och kraftfulla motåtgärder var nödvändiga var alla överens om i Washington. Några av Ken-nedys rådgivare förordade till en början invasion. Andra ansåg att precisionsbombning av robotbaserna var den bästa problemlösningen. Det beslut som presidenten till sist fattade var att omedelbart tillgripa en flottblockad av Kuba för att stoppa vidare tillförsel av offensiva vapen — ”karantän” fick det heta officiellt. Den hade fördelen att ge Krusjtjev manöverrum — samtidigt som den gjorde det möjligt för USA att, om behövligt, gradvis ”dra åt skruven” mot Sovjet. I ett dramatiskt tal till folket måndagen den 22 oktober proklamerade Kennedy införandet av flottblockaden och drog samtidigt upp linjen utefter hela fronten i det kalla kriget. Det var Moskva, sade han, som avgjorde om det skulle bli krig eller fred: ”om en atomprojektil avfyras från Kuba mot någon nation på västra halvklotet betraktas detta som ett anfall av Sovjetunionen mot Förenta staterna som skall besvaras med full vedergällningsaktion mot Sovjetunionen”. Kennedy begärde ett brådskande sammanträde med FN:s säkerhetsråd ”för ingripande mot detta senaste sovjetiska hot mot världsfreden” och anmodade Krusjtjev att ”stoppa och avlägsna detta lönnliga, hänsynslösa och provokativa hot mot freden och att stabilisera förbindelserna mellan våra båda länder”. Presidenten gav folket en antydan om de väldiga beredskapsåtgärder som vidtagits inom de olika vapenslagen. Ingen får tvivla på att detta är ett mycket riskfyllt försök som vi nu ger oss in på — ingen kan förutse vad som kommer att hända. Men den största faran av alla skulle vara att inte företa sig något alls, framhöll Kennedy. Ryska regeringen svarade dagen efter med en deklaration i vilken blockaden fördömdes som ”piratdåd”. Beredskapsåtgärder vidtogs inom ryska krigsmakten och inom Warszawapakten. Men Moskva gjorde inga hotelser om att slåss och observatörer noterade en viss osäkerhet i den omedelbara ryska reaktionen. I FN:s säkerhetsråd krävde Adlai Stevenson samtidigt att Sovjet skulle dra tillbaka sina robotar. Valerian Sorin riposterade med krav på upphävande av flottblockaden, förnekade absolut robotarnas existens men föreslog också förhandlingar mellan Sovjet, Kuba och USA Det ryska fartyget Anosov med tydlig last av raketer stävar österut från Kuba, bevakat av amerikanska flygplan. 394