sig på tvären och en tvådagars resa till Havanna av U Thant ledde inte till någonting. Internationella röda korset kom in i bilden ett slag som överenskommet inspektionsorgan, men inga konkreta detaljer kunde utarbetas på grund av Castros fortsatta obstruktion. USA hade suspenderat flottblockaden och flygövervakningen av Kuba medan U Thant var i Havanna, men de återupptogs igen, och det var amerikanerna själva som fick kontrollera utgående ryska raketlaster under exempellösa inspektionscere-monier i Karibiska havet. Utförseln av 42 offensiva robotar kontrollerades och det sade Washington var samma antal som kommit in. Krusjtjev hade under tiden sänt förste biträdande premierministern Anastas Mikojan till Kuba via New York för att förhandla med Castro om en uppgörelse i inspektionsfrågan. Mikojan stödde vid ankomsten Castros egna krav — bland annat evakuering av den amerikanska basen Guantanamo och upphävandet av alla amerikanska restriktioner mot Kuba — men trots att han stannade många veckor i Havanna ledde samtalen med den kubanska regimen inte till resultat. Amerikanerna fortsatte alltså med intensiv flygövervakning och med blockad. Denna lyftes inte förrän Krusjtjev efter långa förhandlingar i New York — dit sände han biträdande utrikesministern Vassili Kusnetsov — också gick med på att avlägsna det 40-tal tvåmotoriga jetbombplan som han gett Castro. Kennedy tillkännagav den 19 november att han beslutat blockadens omedelbara upphävande sedan Krusjtjev informerat honom att alla flygplanen skulle dras tillbaka inom 30 dagar. Detta innebar en betydande reducering av de faror som hotade västra hemisfären för en månad sedan, sade presidenten. Han tilläde dock att ”betydelsefulla delar” av överenskommelsen med Krusjtjev i slutet på oktober beträffande inspektion på platsen av vapnens avlägsnande och garantier mot offensiva vapens återinförande fortfarande inte uppfyllts. Amerikanerna fortsatte också under hela året en minst sagt närgången flyginspektion av Kuba med i medeltal fyra fotograferingsöverflygningar om dagen. Kameran blev den stora och sannolikt mycket effektiva USA-inspektören. De ryska trupperna på Kuba uppskattades vid årsskiftet till omkring 17 000 man, huvudsakligen ”tekniker” och ”specialister” men också några mindre stridsenheter — knappast över 5 000 man. De utgjorde ett fortsatt irritationsmoment för Washington, och den inrikespolitiska oppositionen försummade aldrig att påminna om deras närvaro — eller om att USA aldrig genom inspektion på platsen lyckats få kontrollerat att inga offensiva ryska vapen fanns kvar på ön. Förhandlingar i truppfrågan pågick vid årsskiftet via normala diplomatiska kanaler. Vid årsskiftet arbetade också amerikanska och ryska representanter i New York på den deklaration, som formellt skulle sätta punkt för Kubakrisen, åtminstone vad FN beträffar. Det var en gemensam kommunikation till säkerhetsrådet, som uttryckte förhoppningen att de båda staterna sedan krisen lösts skulle kunna få bukt med andra skiljaktigheter dem emellan. I den version, som ännu icke slutgiltigt godkänts före årsskiftet, tackade man också U Thant för att ha hjälpt de två regeringarna att avvärja det allvarliga hotet mot freden. Kubakrisen var världens första atomkonfrontation, och experter världen runt var ivrigt sysselsatta med att försöka dra slutsatser och lärdomar av vad som hände. Kennedy och amerikanerna tog i det stora hela utvecklingen som en framgång, vilken gav USA initiativet och samtidigt också minskade den ohyggliga risken för ett atomkrig genom misstag. Krusjtjev backade när Kennedy satte hårt mot hårt och Washington blev övertygat om att Moskva för första gången fick klart för sig att den unge presidenten verkligen menar vad han säger. Kennedys ”krisrecept” — snabbt genomfört, noggrant kontrollerat och tänjbart militärsvar med full villighet att insätta atomvapen i sista instans och ett oupphörligt samtidigt sökande efter fredliga lösningar genom öppethållande av diplomatiska kanaler och med hjälp av FN — visade sig enligt amerikansk åsikt vara riktigt och effektivt. Kuba var en amerikansk framgång ur den synpunkten att USA klart demonstrerade att krig — även atomkrig — accepteras om Amerikas vitala intressen står på spel. Det var något som också USA:s allierade noterade. De hade inte konsulterats om kraftåtgärderna men stödde helt den amerikanska linjen. Krusjtjev å sin sida behöll Kuba som en satellit och en bas för kommunistoperationerna i västra hemisfären. Det var en framgång för Sovjet — även om USA vägrade att avge något löfte att icke invadera ön för att krossa Castroregimen. Dessutom var det inget större konststycke för Krusjtjev att framställa raketreträtten från Kuba som den verkligt betydelsefulla fredsgesten som gjorde slut på krisen i Karibiska havet. Moskva gick hela tiden på linjen att det var Sovjet som räddade freden vid världens första atomkonfrontation. Washington gjorde inga försök att bestrida den versionen av Kubakrisens lärdomar. 396