lig ut som den i stort sett har varit i efterkrigstidens långa, goda konjunkturperiod. Viktiga näringar som fisket, träförädlingen, skogsbruket och sjöfarten arbetade med vikande lönsamhet. Många hemmaindustrier utsattes för en våldsam konkurrens och behöver speciell hjälp för att kunna klara den omställning, som är nödvändig om icke många arbetstillfällen skall gå förlorade. Detta kräver bl. a. att omkostnadsökningen bromsas, eftersom industrien icke kan räkna med att uppnå högre reella priser på sina produkter. Norsk skeppsfart har i hela fem år arbetat på en fraktmarknad som är så mager att det för många fartyg skulle vara bättre att ligga still, och för stora delar av exportindustrien är framtidsutsikterna mycket bekymmersamma. Ej minst gäller detta de viktiga pappers- och cellulosaindustrierna. Då stortinget mot slutet av året behandlade de allmänna ekonomiska frågorna, gavs det uttryck för allvarlig oro över vad framtiden har i sitt sköte. Ingen kan längre garantera den fulla sysselsättningen och frågan om hur man skall klara arbetslösheten har blivit skrämmande aktuell. Inför vanskliga löneuppgörelser Det är mot denna allmänna bakgrund man hyser så starkt intresse för de stora löne- och prisuppgörelser, som skall ske våren och hösten 1963. Riktigt nog synes alla partier — bortsett kanske från socialistiska folkpartiet — vara eniga i det betraktelsesätt, som låg till grund för trontalets berörande av dessa frågor, nämligen att löneuppgörelserna denna gång strängt måste hållas innanför de real-ekonomiska förutsättningar som finnes. Också statsminister Einar Gerhardsen använde i tron-talsdebatten mycket otvetydiga ord för att understryka detta. Något senare uttalade sig den nye löne- och prisministern Karl Trasti ytterligare klart. Trasti, som skapat sig ett namn för sin uppseendeväckande ledning av rationa-liseringsarbetet i den norska tullkåren, ett arbete som gav honom smeknamnet ”Trollmannen”, och som politiskt står förhållandevis långt till vänster inom sitt parti, vill sannolikt gå mycket hårt på den realistiska linjen. Han har varslat om att det ej kan bli tal om någon väsentlig lönehöjning 1963. Det hör till att statsministern senare ryckt fram med en julintervju, som uppenbarligen avsåg att dämpa något av de klara uttalandena från hans löneminister. På väg mot Gemensamma marknaden Men alla dessa saker är likväl trivaliteter, när man ser dem i ljuset av det allt överskuggande politiska problemet 1963 —• frågan om hur vi skall ställa oss till de marknadsskapelser som tar form i Europa. Vid årets slut kunde man nog säga att Norges ställning är ganska klar, vilket den däremot ej var ett år tidigare. Men ännu återstår att slå fast det konkreta avtalet med Bryssel, ett arbete, som bjuder på tusentals små och stora detaljer och problem. Man visste på förhand att det var en relativt stark majoritet i stortinget för full anslutning till Romtraktaten om den europeiska gemenskapen. I det stora hela täckes åsikterna hos flertalet inom norsk opinion av dessa ord från utrikesminister Halvard Lange: — De avgöranden vi skall träffa bör därför i verkligheten vara uttryck för de mål vi sätter oss, icke bara för vår utrikesekonomiska politik. Det gäller målsättningen för vår utrikespolitik på det hela taget. Efter en fyradagarsdebatt, där 131 av stortingets 150 medlemmar hade haft ordet, blev det sent på eftermiddagen den 28 april beslutat att den norska regeringen skulle söka få för handlingar med EEC på grundval av Romtraktatens artikel 236 —- den som handlar om fullt medlemskap. Röstsiffrorna var 113 mot 37 — alltså en nöjaktig trefjärdedelsmajoritet, som också krävs för att stortinget så småningom skall ratificera ett avtal om medlemskap. De som röstade för medlemskapslinjen var 63 av arbetarpartiets 74 representanter, alla 29 högermännen, tolv av vänsterns 14, åtta av kristliga folkpartiets 15 samt slutligen Ole Rømer Sandberg, vars namn särskilt bör nämnas, eftersom han vid röstningen bröt med den linje som hans centerparti officiellt hade fastslagit som sin. För övrigt avslöjade behandlingen av denna fråga — i och utanför stortinget, på ansvarigt och oansvarigt håll — ganska förbluffande konstellationer. Om motståndarna till medlemskapstanken i Västeuropa bara var tillfinnandes bland folksocialister och kommunister skulle man utan vidare ha förstått och accepterat detta. De är också mot Nato och annat, som tar sikte på att konsolidera det gamla Europa. Men här uppträder ett helt borgerligt parti som centerpartiet — med stöd av stora 413