Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Skolmamsell, berättelse af Joh. Jolin (med lithografi) - 3. Tvenne kärleksförklaringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som öppnat himlens dörr på glänt för mig, på samma gång
du låtit mig känna qvalet, förbannelsen af att icke vara dig
värdig. Då har du också hört att det är för din skull jag
flyr, flyr för att försona mig med min olyckliga mor och
för att upprätta henne. Ingrid, Ingrid, jag vill bli bättre,
bli ren och dygdig som du, och sedan vill jag dö, ty jag
kan icke lefva utan din kärlek.»
Såsom Ingrid stod der i sin ljusa klädning,
höggestal-tad och upprätt, medan hennes händer hvilade på Rolls
hufvud, hvilket han vände så att månens strålar öfverströmmade
hans ansigte, och medan hennes glänsande ögon med
innerlig mildhet sågo ned på den knäböjande, som slingrat sina
sammanknäppta händer kring hennes smärta medja, kunde
man snarare tro att det var en ännu ungdomlig moder, som
skänkte förlåtelse åt sin ångerfulle son, än att det var en
ung älskande flicka, som kämpade med de våldsamma
känslor, som ville kasta henne till den utkorades hjerta.
Månen gjöt sitt mildaste skimmer öfver Rolfs vackra
anlete, och han, alla älskandes himmelske vän, tycktes
liksom vilja lägga sig ut för den bönfallande. Rolf hade för
värmans skull i rummet innan han satte sig till pianot,
af-kastat rock och halsduk. Också hade han nu med det i
oordnade lockar fallande mörka håret, de nedvikna
skjortkragarna och den bara halsen, någonting barnsligt och
oskuldsfullt i sitt väsende som gjorde honom till sin egen
förespråkare.
Ingrid var nära att låta bekännelsen om sin genkärlek
halka öjver läpparne, då hon plötsligen liksom genom en
dolkstöt erinrade sig de hemlighetsfulla orden: »stackars
Anna!» som nyss så upprört henne.
»Stig opp, Rolf,» gentog hon, nästan kyligt, »en bra
man knäböjer endast för sin Gud; sätt dig här på stolen
jemte mig i månskenet och låt oss tala några ord i lugn
och prosa. Men sanning skola vi tala, och i månans silf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
